Pandemin innebar stora utmaningar för de som bodde och arbetade vid landsgränsen till Norge.
Under år 2020 sattes det plötsligt upp bommar vid gränsövergångarna mellan Sverige och Norge. Landsgränsen bevakades av både norsk- och svensk polis och militär stod utstationerad i omgångar. Innan pandemin hade landsgränsen inte bevakats sedan andra världskriget.
– Men till och med då fanns det passeringstillstånd för de som bodde vid gränsen – men inte under pandemin, säger Ingeborg Hemstad.
Testades 200 gånger för covid – och följdes av polis till arbetet
Inte nog med att restriktioner ändrades dagligen på båda sidor av landsgränsen, Ingeborg och familjen fick även testa sig hundratals gånger för covid.
Lokala, kommunala bestämmelser i norska Trysil ledde också till att hon bara fick köra till och från jobbet utan att träffa någon – enbart för att hon fysiskt passerade gränsen. Hon fick inte stanna till hos varken sin mamma eller hos döttrarna som bor i Trysil.
– Vi blev egentligen fråntagna alla rättigheter, säger Ingeborg Hemstad.
När sonen inte fick pendla över gränsen skrev hon ett inlägg på sociala medier som ledde till att norska regeringen ändrade reglerna och tillät skolbarn vid gränsen att åka över till Norge.
Fem år sedan pandemin – vilket är ditt starkaste minne?
Lenita • När jag låg på infektionsavdelningen i Falun i 10 dagar med högflödesbehandling. Att veta att den behandlingen räddade mig från respirator och tanken på att om jag blivit sjuk i början när ingen visste hur man skulle behandla covid-19 då hade jag inte suttit här i dag... Det gör mig ödmjuk och ger perspektiv på livet och vad som betyder något på riktigt! Tänker på alla som inte överlevde och funderar också på om vi gjorde fel som inte stängde ner mera än vi gjorde.
Anna • Den otroliga vården IVA-Falun (och säkert så många fler kliniker) gav mina två anhöriga. Det var första vågen och man visste ingenting, fick inte besöka eller något. Jag jobbade hemifrån, helt isolerad.
Trots den enorma belastningen personalen på IVA hade så fick jag uppdateringar minst två ggr dagligen. Jag levde för de där samtalen. Ibland blev dom korta och ibland längre, alltid stöttande.
En av mina anhöriga fick en relativt kort tid i respirator, 12 dagar. Den andra nästan två månader. Under en ganska lång tid tillförde man 100% syrgas och mer kan man inte ge, trots det syresatte hon inte bra. Mer eller mindre alla organ började ge upp. Jag tror att båda läkarna och vi anhöriga nästan helt hade gett upp hoppet när det sakta vände åt rätt håll. Båda finns här och lever med oss idag.
Kan aldrig tacka nog för det vården lyckades med, mirakel på mirakel ❤️ Jag vet också bekanta och bekantas anhöriga som inte överlevde, men jag är fullständigt övertygad om att personalen gjorde exakt allt i sin makt för att hjälpa dom också.
Kan inte tacka er nog ❤️
Maria Hellgren • Otroligt tufft att inte få finnas på plats på IVA hos min sjuke man, utan tvingas isolera mig hemma istället. Önskar självklart jag kunde suttit där och hos honom, men har full förståelse varför det inte var möjligt. Nu hade jag turen att få hem honom igen, men tänker på alla som inte fick det. Vill också hylla personalen som var ett otroligt stöd även för mig som anhörig. Visserligen på distans, men de gjorde det beundransvärt bra med tanke på situationen.