Under SVT:s granskning av mobbningen har vi fått in många berättelser från folk runtom i landet. En av dessa kommer från 58-åriga Birgitta Nilsson.
Sedan 2008 är Birgitta och hennes familj bosatt i en liten ort utanför Hässleholm i norra Skåne. Hennes två döttrar går nu i gymnasiet, och trivs. Men det har inte alltid varit så lätt.
”Måste vara lyhörd”
Då familjen bodde i Malmö, började Birgitta oroa sig för sin ena dotter.
– Som förälder måste man vara lyhörd. Min dotter började få ont i magen på morgonen, men när hon sedan fick stanna hemma blev hon genast bättre. Först trodde jag att hon bara ville slippa skolan, men sedan förstod jag att det var värre än så, att hon mobbades, säger Birgitta till SVT Nyheter.
”Slog mig tills någon lärare upptäckte det”
Birgitta hade egen erfarenhet av situationen. När hon var liten mobbades hon själv svårt i skolan.
– Jag var kraftigt skelögd och hade glasögon, vilket gjorde att jag stod ut. Detta ledde till att jag fick öknamnen ”pittöga”, ”ballöga” och ”sneögde djävel”. Jag råkade också ut för klasstryk, vilket innebar att en stor del av klassen, mest killar, gav sig på mig samtidigt och slog mig tills någon lärare upptäckte det och avbröt.
Inte mycket stöd hemma
Hemma fick hon inte så mycket stöd.
– Jag försökte prata om detta, men mina föräldrar var inte så intresserade av att ta tag i problemet. Mamma sa i princip ingenting och pappas råd var bara att inte bry mig om det.
Birgitta utvecklade olika strategier för att överleva, bland annat att gömma sig hos skolsköterskan under rasterna. Hon skaffade sig med tiden en ”bundsförvant”; en vän som hon kunde ty sig till och som kunde hjälpa henne stå emot sina plågoandar. Hon klarade sig igenom skolan, och utbildade sig till undersköterska.
Barnen skulle inte genomleva det hon upplevt
Med dessa erfarenheter i ryggen var Birgitta än mer motiverad att vara en engagerad förälder, och se till att hennes barn inte tvingades genomleva samma hemska upplevelser hon fått.
Efter att hon fått veta att hennes äldsta dotter led av mobbning försökte hon först att tala med skolan, och med mobbarnas föräldrar. Det blev lite bättre, men när det då stod klart att även den yngre dottern mobbades så tog de två föräldrarna ett mycket svårt beslut.
”Nej, nu flyttar vi!”
– Det hade kommit till en punkt då jag tänkte: ”Nej nu flyttar vi!” Men man tänkte förstås också; ”Ska vi verkligen våga det här?!”
De sade upp sina fasta tjänster, packade alla sina tillhörigheter och flyttade till ett mindre samhälle.
Inte ångrat sitt beslut
Men de vågade, och nu åtta år senare bor de fortfarande kvar. Birgitta är också klar och tydlig med att ingen i familjen har ångrat sitt stora beslut.
– Det var helt rätt. Det blev helt som vi tänkt oss. Mina döttrar kom i lugna klasser, fick kompisar – det har blivit en hit helt enkelt, avslutar hon.