Det var efter en skilsmässa på 80-talet som Kerstin Ulfsberg flyttade från en villa i centrala Södertälje till en hyresrätt i den socioekonomiskt utsatta stadsdelen Ronna. Hon var med och startade Stockholms läns första ”invandrarförskola” för nyanlända barn från krigets Libanon.
– Det var vad den kallades, berättar hon.
Och trots att varken barnen eller föräldrarna kunde svenska så var det inget som hindrade dem från att bli vänner.
– Jag har inga egna barn så jag brukade säga att alla barn i Ronna var mina.
”Min Eddie finns inte längre”
Ett stenkast bort från Ronna centrum sitter Kerstin vid köksbordet och bläddrar i sitt fotoalbum från tiden som dagisfröken. Hon tystnar när en gruppbild dyker upp.
– Och här i mitt knä, här är Eddie. Min lilla Eddie.
– Men Eddie finns inte längre. Det var som att mitt egna barn hade gått bort, säger Kerstin.
Eddie Moussa och hans storebror blev ihjälskjutna på spelklubben Oasen i Ronna. Händelsen som inträffade år 2010 skakade om Södertälje under lång tid. Inte minst Kerstin som då också hunnit bli nära vän med pojkarnas mamma som hon träffade regelbundet vid kolonilotterna.
Och Eddie skulle inte bli det enda dagisbarnet som Kerstin förlorade i gängvåldet.
SVT har följt Kerstin under flera månader och fått ta del av en berättelse som få känner till. I reportaget ovan berättar hon att hon efter varje skjutning i Ronna tänkt flytta men ångrat sig. Om kärleken mellan grannarna – och om bottenlös sorg varje gång ett av ”hennes” barn mördats.
Fotnot: Under tiden som Kerstin Ulfsberg var anställd, användes ordet ”dagis” för daghem, vilket senare ändrades till ”förskola”. Med anledning av detta har vi använt benämningen dagis i reportaget.