Burn camp har årligen sedan 2009 arrangerats av Karolinska universitetssjukhuset. Lägret riktar sig till personer med brännskador – men det är inget vårdläger där deltagarna är patienter utan privatpersoner.

– Det blir en möjlighet att träffa andra med liknade erfarenheter och inte känna sig ensam i sina tankar och funderingar, säger arbetsterapeuten Daniela Stattin, en av arrangörerna till årets läger.

Aktiviteter som boule, åtta-kamp och minigolf stod på årets schema och aktiviteterna väljs ut för att passa så många som möjligt. I år var det 18 personer med varierande brännskador som träffades.

– Vi försöker ha en bredd som samtidigt inte kräver så mycket fysisk aktivering och som går att göra i team så man lär känna varandra, säger Daniela Stattin.

– Det är lite så att man inte vågar prova, man tror att man inte klarar av det. Ett år skulle vi paddla kanot och jag tänkte att jag aldrig kan komma ner i en kanot. Hade jag varit hemma kanske jag inte vågat be om hjälp, men här vågar man och jag klarade av det, säger Malin Winterstein.

Nedsövd nästan två månader

2015 var Malin Winterstein med om olyckan som gav henne 48-procentiga brännskador.

– Jag var nedsövd i nästan två månader där jag i början svävade mellan liv och död, säger hon.

Efter ungefär ett halvår var det mesta läkt.

– Men huden var väldigt torr och skör och det tog nästan ett år innan huden var mer eller mindre normal, fortsätter hon.

Hör Malin berätta om olyckan i videoklippet ovanför.

”Vissa backar ett steg”

Bemötandet när hon går på stan upplever hon som ganska bra, även om några tittar lite konstigt.

– Det är lättare med barn, de frågar varför man ser ut som man gör, medan vissa vuxna backar ett steg. Det tog nästan tre år innan jag kände igen mig själv i spegeln, säger Malin.

Hon har varit på varje läger sedan 2017, men inför första hon var med på var hon tveksam.

– Jag var väldigt negativ och trodde att det bara skulle vara en massa folk som tyckte synd om sig själva och försöker bräcka varandra. I stället träffade jag ett underbart gäng där alla är positiva och hjälpsamma. Jag kände mig hemma och eftersom många återkommer till lägret blir det nästan som en släktträff, säger Malin Winterstein.