Isabelles berättelse om hur det varit att bo på Rysseviken är en historia präglad av rädsla. För våld från andra boende – Isabelle visar bilder på skador hon fått. Hon berättar också om sexuella trakasserier från personer som jobbat som personal utan att vara anställda.

Nu larmar hon om katastrofen och misären, men förut vågade hon inte, när chefspersoner fanns på boendet. Hon visar bilder på skador hon säger att andra boende gett henne.

”Inte ringa myndigheter”

”Kontrakt mellan Isabelle Paulsson och Rysseviken AB” är rubriken på dokumentet. Vidare står: ”För att flytta in i lägenhet 41 har vi som krav av Isabelle följande”: Att inte ringa till myndigheter och anklaga oss för saker. Att inte ringa polisen. Att inte ringa socialjouren.”

Fler punkter anger att man inte får störa och att regler ska efterföljas. Ovanför underskrifterna från föreståndaren och Isabelle står:

”Om inte detta följs kommer det att innebära omedelbar utskrivning”.

Föreståndare förnekar

Till SVT säger föreståndaren, vars namnteckning finns på kontraktet, att hon sade upp sig från boendet förra året. Hon förnekar kännedom om avtalet, där krav ställs att inte larma polis och andra myndigheter.

– Jag vill inte lämna några kommentarer.

Vägrar skiljas från katten Movitz

Isabelles lilla lägenhet med kokvrå finns i en barackbyggnad på området. Och fastän personal nu lämnat boendet är Isabelle kvar här, tillsammans med den älskade katten Movitz.

Hon säger att hon hellre dör än skiljs från katten, för Movitz sviker henne aldrig, till skillnad från människorna. Önskan är att få bo i en liten stuga eller lägenhet där hon kan laga mat.

Isabelles största intressen i livet är maträtter och att städa i sitt lilla hushåll, som ligger i en egen barack på Ryssevikens område.