SVT Nyheter Väst besöker Svartedalsskolan på Hisingen en måndagsförmiddag.
I samma stund pågår ett krismöte mellan socialtjänsten och skolan. Anledningen är en ung pojke som har brutit ihop.
Han klarar inte längre att bo kvar i familjehemmet där han har hamnat. Han har inte fått någon som helst av den omvårdnad ett barn behöver.
Det är han inte ensam om.
– Jag skulle säga att det i nästan alla fall, i åtminstone 75 – 80 procent av fallen, så fungerar det inte på ett tillfredsställande sätt i familjehemmen barnen bor i, säger Louise Gaye, kulturtolk på Svartedalsskolan.
Louise Gaye arbetar som en länk mellan barnen, skolan, gode män och socialtjänsten. Det gör att hon kommer mycket nära många av pojkarna och flickorna.
Varje vecka skrivs fyra – fem nya ensamkommande barn in på skolan.
– De här barnen har ett mycket stort behov av omsorg på grund av trauman hemifrån, från resan till Sverige och även från situationen de har hamnat i här. Men i de här familjehemmen de har hamnat i finns inte tillstymmelse till omsorg vilket bland annat har lett till att jag personligen har fått föra barn akut till sjukhus, säger Louise Gaye.
”Mycket tragisk situation”
I något fall har det handlat om att barnet varit undernärt. Stressen barnen upplever i hemmen leder även till psykisk ohälsa som i sin tur leder till fysiska åkommor som magont och huvudvärk.
– Det är en mycket tragisk situation vi upplever där så många barn blir svikna av det svenska samhället. Den otrygghet de kommer från måste de återuppleva här där de hade hoppats på en mer stabil tillvaro.
Enligt Louise Gaye bor nästan samtliga de ensamkommande barnen på skolan i familjehem där någon uppger sig vara en moster eller en farbror men där det ofta visar sig att det inte finns några blodsband.
Hon säger att vissa barn berättar att de efter skolan inte får göra aktiviteter eller leka med andra barn. Istället måste de laga mat och sköta familjernas egna småbarn.
– De passar upp helt enkelt.
Lider av trauman
Louise Gaye beskriver skolan som den absolut enda trygga platsen i barnens liv. Skulden lägger hon på socialtjänsten.
– Jag vill inte skuldbelägga de här familjerna. Struntar man i barnet eller handlar det om att man inte ser eller vet hur man ska hjälpa? Det kan förekomma både och. Men det är socialtjänsten som ansvarar för att barnen placeras i lämpliga miljöer och här ser vi att de brister, säger Louise Gaye.
Hon menar att myndigheterna blundar för de här barnens situation.
– Barnen lider av trauma, ångest, depression och sömnsvårigheter. Hade ett svenskt barn uppvisat de här symptomen hade de bemötts på helt andra sätt – från hela samhället.
Det Louise Gaye efterlyser är ökade resurser till socialtjänsterna och att fler familjer i samhället tar ett ansvar.
– Jag önskar att fler familjer, seriösa familjer oavsett härkomst, anmäler sitt intresse för att ta emot ett ensamkommande barn. Det finns så stora behov som vi alla måste hjälpas åt att lösa, säger hon.
– Vi gör oss själva en otjänst om inte de här barnen får rätt förutsättningar. De är oftast mycket motiverade att sköta studierna för att klara sig i samhället. Men får de ingen grund att stå på kommer vi alla att få betala för det.