Det är tisdag eftermiddag när SVT besöker Umeå fallskärmsklubb ute vid flygplatsen. Solen skiner över landningsbanorna där de vita små flygplanen står uppradade. Det hade kunnat vara vilken fin julidag som helst ute på fallskärmsklubben, men det är det inte.
För här är världen inte densamma mer.
Hoppledaren ringde
I söndags befann sig Johan Hellström på resande fot i Slovenien för att hoppa fallskärm. Han hade precis kommit ned från ett spektakulärt hopp längst en bergskam, när han upptäckte ett sms på sin mobil. Det var från hoppledaren, som bad Johan att ringa upp direkt.
– Jag ringer, och det första jag säger är: ”Snälla, säg att ingenting allvarligt har inträffat.”
”Inte sett några skärmar”
”Jo, Johan, tyvärr. Vi har sett flygplanet gå ned i marken, och vi har inte sett några skärmar komma ut.”
Ett stort rött kryss i plast ligger på marken bredvid klubbstugan. Det är det kryss som fallskärmshopparna ska sikta mot när de kastar sig ut ur planet.
Men det ligger inte längre synligt ute på fältet, utan är i stället täckt av blommor och ljus.
Johan Hellström har varit på plats här sedan han kom tillbaka till Umeå.
– Det är en fruktansvärd, bottenlös sorg, som är helt obegriplig att beskriva.
Stöttar varandra
En hel del människor är på plats när vi besöker klubben under tisdagen. För att stötta och hjälpa varandra.
– Vi visar var deras omkomna har varit, och vad de gjorde på klubben.
Fallskärmsklubben kallar Johan för familj.
– Man måste förstå varför man hoppar fallskärm. Det gör man inte bara för att hoppa fallskärm, det gör man också för att vara en del av den här fallskärmsfamiljen. Och det är i den familjen vi nu hjälps åt tillsammans allihop, för att komma vidare.