Birger jobbade på fabriken i Stockvik utanför Sundsvall på 60-talet. Även om han inte själv arbetade med kvicksilvertunnorna har han god inblick i hur det gick till när den kvicksilverhaltiga katalysatormassan som uppstod vid tillverkningen av vinylklorid hanterades.

– Man jobbade på ackord och massan skulle blandas med betong och fyllas i 200-liters fat, och lockas. Många fat fylldes med massa och sedan lite betong som lock och sedan dumpades de i havet, förklarar han och menar att risken är stor att innehållet läcker eller redan har läckt ut.

Sanerade kvicksilver med sked

Birger tror att de som fattade beslut om dumpningarna var medvetna om att det var farliga ämnen som dumpades men konstaterar att det inte var något man pratade om på den tiden. Han kan också vittna om att det inte förekom något säkerhetstänkade.

– Jag arbetade med sanering under den så kallade M-plattan där de tillverkade vinylklorid, där gick jag med laboratoriesked och grävde fram metalliskt kvicksilver och fyllde i en burk, berättar han.

Samlade ihop flera kilo

Birger samlade ihop flera kilo kvicksilver utan någon som helst skyddsutrustning.

– Det är fördjävligt, i dag ska man utrymma om man råkar slå sönder en kvicksilverlampa, konstaterar han.

Att det ligger 23 000 tunnor med kvicksilverhaltigt innehåll på botten av Sundsvallsbukten och rostar, tycker han är mycket upprörande.

– Det är ju otroligt många ton kvicksilver som ligger där ute och hur de ska lösa den frågan, det står skrivet i stjärnorna.

Rostat sönder

Birger misstänker att en del tunnor rostat sönder och att det bara återstår ett lock av betong.

– Då finns ju inget att ta upp, menar han och tvivlar på att det finns någon lösning på problemet.

Birger heter egentligen något annat.