Att vi har flera personer som jobbar eller har jobbat inom den psykiatriska vården, som inte vill prata med oss utan total anonymitet, är ett missförhållande i sig. De som pratar med oss har noga övervägt sin medverkan och sina ord. De är rädda för att röjas, för att straffas, för att inte få ett enda jobb igen.

När en anonym källa säger något så häpnadsväckande, som det vi publicerar i dag, att läkare agerar känslomässigt och till och med låter det påverka patienters medicinering, kan vi veta att det är så, bara för att hen säger det? Är det ansvarsfullt att publicera en sådan uppgift?

Det hade förstås varit mindre komplicerat om källan inte var anonym. Då hade var och en som tar del av publiceringen kunnat värdera källans trovärdighet.

Avgörande för mig som utgivare är flera saker:

Vi värderar källan som mycket trovärdig. Den backas upp av andra mycket trovärdiga källor, oberoende av den första. Vi har också ett flertal anmälningar till Ivo, Inspektionen för vård och omsorg, där just tvära kast i medicinering tas upp, och vi har också flera patienter som ger uttryck för samma sak.

Som ”Anita”, som fick flera mediciner utbytta samtidigt utan förklaring.

– Det kändes som att han ville straffa mig, säger hon.

Hon har fått rätt mot vården. Hon skulle ha fått vara mer delaktig i sin behandling. Läkaren skulle ha dokumenterat hur hen beaktat tidigare medicinering.

Vi har lagt pussel med en stor mängd uppgifter. Men vi kan förstås inte veta varför vissa läkare, till synes utan anledning, har ändrat patienters medicinering.

En sak till om våra källors våndor: De vågar inte prata för att de är rädda för att sabba för verksamheten, och rädda för att patienter inte ska våga söka vård.

I varje intervju har vi frågat om positiva upplevelser också, för det är klart att de finns.

Men två veckor in i våra publiceringar om psykiatrin ser vi att bristerna är många. Hittills har vi inte mött någon som öppet vill prata om dem. Som en av våra källor sa: Jag vill inte bli persona non grata.