Dammet blåste kring oss när vi vandrade upp och ner längs de steniga stigarna i flyktinglägret Qadvia, utanför Dohuk. Det var oktober månad och norra Irak var fortfarande väldigt hett och ganska få valde att befinna sig därute, under den stekande solen.

Alltför svår för att berättas

Det var en svår historia att berätta och utmanande att få någon att dela med sig av det mest fruktansvärda du kan föreställa dig. 14 000 yazidier fanns runt om oss på det inhägnade området, och nästan alla hade förlorat någon.

Timmarna gick. Vi rörde oss mellan familjer och skolor. De flesta vi mötte skakade uppgivet på sina huvuden, men en äldre man berättade att hans grannar just hade fått sin dotter tillbaka. Hennes namn var Haiv.

När vi rörde oss mot deras lilla plats i det väldiga lägret, hade en handfull män samlats utanför familjens dörr. Alla hade en åsikt, alla ville vara med och styra, men till slut var det Haivs mor som bestämde att vi skulle få träffa 17-åringen.

Och bara om hon själv orkade berätta, skulle det bli en intervju.

Avgrundsdjupt mörker

Jag minns att Haiv svepte den svarta slöjan tätt runt sitt ansikte innan vi började tala med varandra. Men hur mycket hon än försökte att dölja sig, så avslöjade ögonen allt. Så sorgsna, så blanka och så söndergråtna.

Ändå var hennes röst stadig när hon tog med oss in i sitt avgrundsdjupa mörker. Under två månader hade hon våldtagits av flera olika män, hänsynslöst misshandlats med en el-kabel. Och bredvid henne, i rummet intill, tvingade sig IS-terroristerna också på en 12-årig flicka.

Det var en overklig berättelse från en av dem som befunnits sig i IS våld. En av de tusentals som torterats, utnyttjats och brutalt misshandlats. Men 17-åringen talade också om den skam hon bar på, och den utstötthet hon upplevde när hon återförenades med sitt folk efter att ha lyckats fly.

Det var sår som aldrig skulle läka, ögon som aldrig skulle lysa igen, men Haiv var vid liv.

Nu ser världen dem, och lyssnar till yazidiernas röst. Till kvinnornas röst. Haivs röst.