“Time for action” var mottot för COP 25. Dags för handling, en fras som länge ekat i alla stora rum fyllda med makthavare. Men hittills har förhandlingarna inte visat förmåga att fånga upp kraven från gatorna världen över och omvandla dem till handling.
I Paris 2015 betraktades det som en stor seger att avtalet kräver av länderna att förbättra sin klimatpolitik vart femte år. Det skulle vara själva mekanismen för att det svaga och frivilliga Parisavtalet ändå skulle kunna minska utsläppen. Men fyra år senare kan man undra om det var en seger. Det har istället blivit ett frikort för många länder att vänta med att göra något.
Britterna bjuder till fest
Men nästa års klimatmöte i Glasgow ska bli en fest. Då ska äntligen länderna ha förstått att det är dags för en omställning i grunden av våra samhällen- alltifrån energiförsörjning till konsumtion. Då ska länderna höja sina klimatlöften enligt Parisavtalet.
Det var huvuduppgiften på klimatmötet COP25 i Madrid, och efter mer än ett och ett halvt dygns övertid landade beslutet inte i en klar uppmaning att planerna ska höjas under 2020, men ändå i att det finns ett ”brådskande behov” av att göra nånting åt klyftan mellan Parisavtalets löften och vad som faktiskt görs.
Även om många nu är missnöjda och tycker att det skulle ha varit tydligare, så var det ändå en framgång för den unga klimatrörelsen att det nu står att länderna ska lyssna på ropen från gatan om rättvisa och att det är bråttom.
Så en halv framgång om höjda löften, men det var inte oväntat att de känsliga frågorna om utsläppshandel och hur fattiga länder ska betalas för klimatskador ska ersättas. I den senare har det länge funnits en avgrund mellan utsatta länder och framför allt USA som inte vill bli ett klimatförsäkringsbolag.
Bråkstakar kan förstöra stämningen
Så kommer COP26 i Glasgow lyckas? Kommer länderna höja ambitionerna “i Parisavtalets anda av att alla ska göra mer”? Efter att ha sett våndorna i de gravt försenade förhandlingarna i Madrid borde ingen frisk människa satsa sina sparpengar på en sådan högoddsare.
De mörka geopolitiska stämningarna riskerar att lägga krokben. I tider av handelskrig och av att sätta det egna landet först hamnar klimatet längre ner på agendan. Och när beslut ska fattas i enhällighet får varje fossilberoende eller fossilproducerande land vetorätt. Varken Kina, Indien, Brasilien, Australien, Saudiarabien och USA (som är på väg att lämna avtalet) har lämnat några löften ännu om att höja ambitionerna. För att nästa klimatmöte ska lyckas krävs att fler stora spelare än EU vill ta ledningen mot klimatförändringarna istället för att bromsa. I Madrid var det tyst från Kina, Indien och USA.
Vem blir partypooper?
Den viktigaste frågan efter klimatmötet i Madrid är kanske inte att reglerna för utsläppshandel sköts fram, utan om de FN-ledda klimatförhandlingarna alls kommer att kunna leverera en lösning på den oro människor i hela världen känner över klimatkrisen, och vad forskarna larmar om. Hittills finns inga resultat i minskade utsläpp efter 27 år av förhandlingar. Istället har utsläppen ökat cirka 60 procent.
Efter flera svaga klimatmöten med uteblivna löften höjs nu förhoppningarna inför nästa års klimatförhandlingar. Men ju mer luft man blåser in i ballongen, desto större risk är det att det slutar med en smäll och att alla går hem ledsna från kalaset.
Borde man kanske redan nu planera för att sopa ihop resterna? Efter fiaskot på klimatmötet i Köpenhamn 2009 stod klimatfrågan stilla i några år. Nu tickar klockan allt fortare, utsläppen måste åtminstone halveras inom tio år enligt forskarna, och varje år räknas.