När uppgifterna om Weinstein släpades ut i dagsljuset blev det ett startskott för avslöjanden som inte bara skakat Hollywood, utan också nått världen om. Men om amerikanska kommentatorer kallat det ”en briserande bomb” så har reaktionerna i andra delar av världen varit mer blygsamma.
I exempelvis Ryssland kan man snarare prata om en liten smällare. Så sent som förra i veckan avfärdade en av Rysslands mest kända filmregissörer, Andrej Kontsjalovskij, det hela som naturens ordning.
– Vad gäller sexuella trakasserier så tror jag att hela världen alltid byggt på det, sade han i en intervju med tidningen Izvestija.
– Män måste göra närmanden mot kvinnor och kvinnor måste kämpa emot.
”Sexinkvisition”
Det är inte så att avslöjandena från USA ignorerats i Ryssland. Men om det i USA och Sverige hålls fram som utbredda samhällsproblem så beskrivs det i Ryssland som en hysterisk häxjakt, eller som ett främmande ickeproblem. Kända kvinnor har avfärdat att de stött på trakasserier, medan andra beskrivit det som harmlöst. I liberala tidningen Novaja Gazeta, som ofta rapporterar kritiskt om ryska regeringen, skriver Julia Latynina om en ”sexinkvisition”.
Den ökänt västkritiske programledaren Dmitrij Kiseljov går så långt som att beskriva en avsiktlig kampanj för att avsexualisera USA.
– Det finns ingen manlighet eller kvinnlighet. Det finns inte ens något homosexuellt. Det finns ingenting, sade Kiseljov i sitt program i statlig tv.
– Nu ses allt som smutsiga trakasserier.
Talande tystnad
Men nästan lika talande är den utbredda tystnaden. När nyhetssajten Meduza sökte kommentarer från folk i nöjesbranschen så ska det ha varit få som ville uttala sig. Natalia Antonova, journalist och dramatiker baserad i Moskva, är inte förvånad. Hon har själv skrivit om övergrepp hon utsatts för.
Att trakasserier inte skulle förkomma i Ryssland kallar hon ”skrattretande”.
– Ryssland är som vilket annat land som helst. Ryssar är människor, och har samma problem som alla människor har, inklusive våldtäktskultur, säger hon till SVT Nyheter.
Det finns förstås också ryssar som slår tillbaka mot förtryck och diskriminering. Men kanske är man i Ryssland ovanligt rädd att erkänna att man är ett offer. Kombinerat med en likgiltig fatalism orsakad av en historia av förtryck är det enligt henne få som vågar ta risken att tala ut.
– Att vara ärlig om det här problemet innebär att man erkänner svaghet och sårbarhet, säger Antonova.
– Och det anses vara farligt.