Först av allt: Tack för frågan, det är väldigt omtänksamt, även om jag vill betona att kriget och krigsrapportering inte handlar om oss journalister utan om de människor som lever i det.
Med det sagt: jag kan inte tala för Gilda (som är där nu, och mkt bra jobbat Gilda) men det är å ena sidan ibland slitigt och ledsamt att träffa människor i nöd. Men också inspirerande och många starka möten. Det är förstås också ett stort privilegium att få jobba med det här, tack för att ni tittar och läser, och för alla frågor.

Jag tror inte att NATO som helhet i dag är redo att släppa in Ukraina. Jag har också stora tvivel till att Ukraina samordnade med NATO när man ansökte om medlemskap, det var ju åtminstone delvis en sorts politisk motåtgärd mot Rysslands annekteringsuttalande.

Det är mycket snack här i Georgien om att någon av de ryska regionerna runt Kaukasus skulle kunna försöka bryta sig loss åtminstone. Såg klotter på en vägg igår i Tbilisi som löd "свобода ингушетий!" alltså "Frihet till Ingusjien" ungefär, Dagestan pratas det också om. Men de är också väldigt hårt kontrollerade, så det är inte bara att bryta sig loss. Krigen i Tjetjenien vittnar om det, minst sagt.

Om man pratar om Ryssland: Omöjligt att besvara, det skulle kräva så många olika andra saker på vägen dit som i sig är helt avgörande. Om det skulle hända över en natt vore det en politisk katastrof för Putin och Kreml men det skulle hända så mycket på vägen.

Mycket låg risk, tror jag, men läskig tanke förstås. Personer med bättre koll än vad jag har verkar onekligen ta en del av detta på allvar. Men personligen så kan jag inte se annat än att det skulle kräva en närmast medveten suicidal tendens hos Putin (med mindre än att han ser det som en total strid till döden) för jag ser inte hur han sedan klarar sig ur det med pengar och makt i behåll vilket förefaller vara hans primära drivkraft. Däremot är hotet förstås mycket användbart och väl egentligen den stora funktionen för Ryssland just nu, man försöker ju desperat hota för att avskräcka från ytterligare offensiv eller stöd till Ukraina.

Jag har inte träffat ryska soldater under några av gångerna jag varit i Ukraina och jag har inte kunnat resa till Ryssland på ett par år pga pandemi och senare visumprocesser mm. Jag har ju däremot träffat soldater innan i Ryssland som å ena sidan ofta uttryckt en stolthet och tilltro till sitt land, men också klagat på korruption, misskötsel i militären, hemska förhållanden under värnplikt osv. Vittnesmål från kriget i Ukraina pekar väl i vissa håll mot en idé om att man kan rulla in och roffa åt sig av det ena och det andra, att man väntat sig ett hjältevälkomnande osv. De som varit där ett tag (av det som kommer ut obs, även den ukrainska säkerhetstjänstens information måste tas med redig nypa salt) uttrycker mycket mer disillusionering, fasa över villkoren, dålig samordning osv.

Enligt de uppgifter vi har fått på plats är att de ryska styrkorna hade väldigt mycket krigsmateriel som de också lämnade efter sig när ukrainska styrkor tog över. Ett högt uppsatt befäl inom hemvärnet som var med när Izium återtogs uttryckte sig som att de verkade ha i alla fall ammunition i överflöd. Men allt kan väl såklart vara relativt och se olika ut vid olika fronter.