Vi är i Washington. Några timmar har gått sedan det stod klart att Donald Trump blir USA:s näste president.
Vårt lilla team – Ewa Lundin Weiland, Ella Hopf Berger och jag talar i natten med väljare utanför Vita Huset. Ledsna, några gråtfärdiga ungdomar sitter på marken i tysta grupper samtidigt som alltfler glada Trumpsupportrar ansluter till folkmassan.
Ewa plockar fram surfplattan, sätter ihop stativet, jag tar fram den SVT-märkta mikrofonen, sätter i sladden i sidan på den tunna plattan och sätter en annan sladd i min mobiltelefon och fäster sladdens andra del – en öronmussla – i höger öra.
Ewa ringer upp MCR, SVT:s tekniska dygnet-runt-bemannade hjärta och pratar med grabbarna där.
– Ok, det ser bra ut, låter beskedet till Ewa.
Och så sätter vi igång igen. Vi har tappat räkningen på hur många gånger vi har sänt.
Inte riktigt som vanligt
Men det är inte riktigt som vanligt. Under de drygt 35 år jag arbetat för SVT som sport- och nyhetsreporter har jag alltid vänt mig till en kamera när jag rapporterat från någon plats, vare sig det handlat om en intervju med en politiker hemma i Sverige, en match, en krigshärd i Bosnien eller till exempel tidigare val här i USA.
Nu håller Ewa en hand på en surfplatta och den andra på stativet och jag vänder mot mig den lilla kameralinsen i plattan när jag ska lajva, som vi kallar det på svengelska, hem till de svenska tittarna.
Studioreportern hemma i Sverige frågar om stämningsläge och de senaste uppgifterna om valutgången och jag pratar på, beskriver känslor, reaktioner, frågorna, berättar om chockade väljare, om andra som jublar.
Strax utanför vår lilla sfär står två unga kvinnor som nu kommer fram. De har röstat på Hillary Clinton, som många andra studenter vid Washingtons universitet och vi pratar om resultatet, hur det splittrade USA ska helas, vad de tror ska hända nu.
Polisen hjälper med ljuset
Ewa har under tiden satt på lampan i sin mobil för att försöka göra bilden lite ljusare, en polisbil har vänligt satt på helljuset och ger oss lite extra ljus, samtidigt som en kompis till de två unga kvinnorna håller upp sin mobil och ljussätter (!) oss från andra hållet.
Plötsligt hör vi höjda röster, det är några av de många poliserna som vaktar Vita Huset som tycker att det är dags att fösa bort oss alla en bit längre bort från staketet som omsluter hemmet till världens mäktigaste person.
Intervju på språng
Jag fortsätter att prata med de unga kvinnorna och tittar på Ewa. Hon är inne på
samma tanke så hon lyfter upp stativet, tar ett stadigt tag om plattan och vi fortsätter intervjun och sändningen, samtidigt som vi fyra småspringer sidledes bort från Vita Huset.
Intervjuscenen utanför Vita Huset den där onsdagsmorgonen beskriver en del av vår framtid, av SVT Nyheters framtid.
Den tekniska utvecklingen går rasande fort och hade någon sagt för bara några år sedan att vi skulle sända direkt med en liten surfplatta eller en mobil som vi gör i dag hade nog de flesta skrattat lite överseende.
Under många år har jag haft förmånen att få arbeta med fantastiska fotografer, ljudtekniker, elektriker och redigerare.
Den sista reportageresan med ljudtekniker var 1988 då Rolf Lagergren på ljud, fotograf Pelle Wickman och jag gjorde olika reportage i Barcelona inför OS, om narkotikasmuggling och miljöarbete. När vi började sända Östnytt 1980 och lite senare när jag började på tv-sporten hade vi fortfarande elektriker i teamen.
Måste åka hem i halvtid
På tv-sporten använde vi oss av film, vilket gjorde att vi ibland var tvungna att åka hem från en fotbollsmatch i halvtid (!) för att hinna framkalla filmen och klippa själva inslaget.
På tv-sporten och på Aktuellt gjorde vi reportrar ut reportagen tillsammans med skickliga redigerare. Just teamarbetet är det som jag och många av mina kolleger fortfarande ser som det mest givande i de journalistiska uppdragen.
Pelle och jag gjorde sedan flera reportageresor under 1990-talet, dock utan Rolf och hans bandspelare.
När vi utrikesreportrar skulle lajva, sända live, från någon pågående händelse ute i världen gjordes det via (ofta dyr) satellit som beställdes och kopplades upp via EBU i Geneve. Vi i teamet tog oss till anvisad plats, placerades vid en kamera, fick en mikrofon och öronkontakt och förhoppningsvis talade en redaktör och/eller studioreporter till oss i örat från kontrollrummet i Stockholm.
Flygresenärer fick hjälpa SVT
På 1970- och 80 talen, filmens ljuva tid, och i verkligt brådskande nyhetslägen, hände det att korrespondenterna åkte ut till närmaste flygplats, letade upp Stockholmsplanet och bad en resande att ta med sig en rulle film till Sverige och Aktuellt.
I dag sänder vi live och skickar hem inslag via internet (och ibland den gamla vanliga ”tekniska” vägen.)
Efter millennieskiftet bidrog den digitala teknikutvecklingen till att videojournalistiken blev vanlig, fotografer blev också redigerare och vice versa, och i dag redigerar många reportrar sina egna reportage.
Ibland går det för fort
Allt går snabbare, vi hinner mer, sänder mer. Ibland kan det gå för fort: både det journalistiska innehållet och den tekniska kvalitén blir lidande.
Men framtiden är här, sändandet från surfplattor och mobiler är en del av den utvecklingen. Jag är samtidigt övertygad om att vi kommer att fortsätta att göra förnämlig tv-journalistik med den gamla vanliga tv-kameran, i redigeringsrummen, på redaktionerna, vridandes och vändandes på Berättelsen som vi alla vill arbeta fram tillsammans.
Men det hade nog varit svårt att fortsätta den där småspringande intervjun i natten med en vanlig, tung kamera på ett stadigt stativ när poliserna körde bort oss från Vita Huset.
Med surfplattan kunde sändningen fortsätta.