Forskarna har jämfört mitokondrie-DNA från benrester av de tidigaste tama nötkreaturen med DNA från dagens västerländska nötkreatur. Mitokondrie-DNA har den stora fördelen att det endast ärvs på mödernet, och har därför under det senaste decenniet blivit ett populärt verktyg för att fastställa de historiska släktbanden inom arter, både hos djur och människor.
Det historiska DNA som forskarna studerat kommer från utgrävningsplatser i Iran, ett område som man genom arkeologiska fynd vet är ett av de första där den vilda uroxen började sitt liv som tamboskap i människans tjänst. Detta skedde för omkring 10 500 år sedan.
Ett litet antal urmödrar
Däremot har det fram tills nu varit oklart hur omfattande dessa tidiga ”avelsprogram” var. Uroxarna fanns över stora delar av Mellanöstern och Centralasien, och man kan därför tänka sig att domesticeringen började på flera platser samtidigt i takt med att stenåldersmänniskorna övergick till ett mer bofast liv.
Men jämförelserna mellan DNA från de första nötboskapen och våra moderna kor visar att så inte verkar vara fallet. Genom datorsimuleringar av förändringstakten i boskapens DNA så kan forskarna visa att dagens boskap verkar ha sitt ursprung i en grupp om totalt 80 domesticerade uroxe-honor.
– Det är ett förvånande litet antal boskap, med tanke på hur spridda uroxarna var, säger Mark Thomas, en av forskarna bakom upptäckten.
De första kobönderna gillade utmaningar
De sista uroxen dog ut i Polen år 1627, så det är idag kanske svårt att tänka sig hur det gick till när uroxarna skulle tämjas. Vi får dock föreställa oss ett djur som är betydligt vildare än dagens kossor. De hade även en högre mankhöjd, större horn och en kraftig nacke jämfört med deras moderna släktingar.
Sammantaget var själva domesticeringen en fysiskt sett ganska tuff utmaning, påpekar forskarna.
– Att först och främst fånga in dem levande kan inte ha varit lätt. Att sedan dessutom föda upp dem och avla fram egenskaper som mindre storlek och ett lugnare temperament lär ha varit en avsevärd utmaning, säger Joachim Burger från universitetet i Mainz.
Forskarna spekulerar i att detta kan vara anledningen till att så litet antal djur är ursprunget till våra moderna boskap – det var helt enkelt inte på så många platser man gav sig på en så tuff utmaning.
Men studien har också betydelse för själva användningen av DNA-teknik inom arkeologin. På varma platser, som Iran, så går nedbrytningen av DNA i benfynd snabbare än i kalla klimat. Detta är anledningen till att mammuten var ett av de första utdöda djur som fick sin arvsmassa kartlagd.
Med resultaten visar forskarna att tekniken nu har utvecklats, och att det går att få fram användbart DNA även från ben som legat i varm jord i tusentals år.
Olof af Wåhlberg
SVT Vetenskap