När Albin förlöstes i november 2014 var han det första barnet i världen som föddes efter att en livmoder donerats från en mor till sin dotter. Idag är han två år gammal; en ljushårig och glad liten kille som går på förskolan och är precis som alla andra.
Än är han för liten för att förstå hur unik han är och vilken resa hans mamma och mormor gått igenom för att få honom, men så fort han blir nog stor ska han få veta, berättar hans mamma Emelie Eriksson.
– Och skulle jag få frågan igen skulle jag göra om samma resa hundra gånger om, säger hon.
När hon som tonåring undrade varför mensen aldrig kom vände hon sig till sjukvården. Svaret från läkarna var oväntat: det visade sig att hon saknade livmoder och slidgång på grund av ett syndrom kallas Rokitanskys syndrom (MRKH).
Först handlade sjukvårdens insatser framförallt om att få kroppen att fungera så normalt som möjligt, men när Emelie blev äldre väcktes frågan om att en dag bli mamma.
– För mig har det alltid varit självklart att jag vill ha egna barn så givetvis var det en sorg i sig att jag fick reda på att jag aldrig skulle kunna föda, säger hon. Men som tonåring kom andra saker före. Det var först när jag var 21 år och träffade Daniel som frågan om att kunna få barn ställdes på sin spets.
Mamman mer orolig
Emelie började googla efter information och kom till slut i kontakt med Mats Brännström och hans grupp vid Sahlgrenska universitetssjukhuset som forskade kring livmodertransplantationer. När hon insåg att det kunde finnas en möjlighet för henne att trots syndromet få egna barn, ställde hon en svår fråga till sin mamma Marie Eriksson, som då var 48 år gammal.
– Jag minns att jag tänkte att det lät så avlägset att det nog aldrig skulle bli av, berättar Marie. Och självklart sade jag ja. Det hade inte gått att neka. Sedan gick tiden och plötsligt var det dags för operationen. Då blev jag mer orolig. Jag har aldrig opererats förut och tänkte att jag kanske aldrig skulle vakna ut narkosen.
Emelie och pojkvännen Daniel Chrysong hade inför transplantationen lämnat ägg och spermier hos IVF-läkarna i Huddinge. Befruktning hade skett på laboratoriet och det fanns flera nedfrysta embryon som väntade i frysen, redo att plockas ut och användas om livmodertransplantationen skulle lyckas.
Modern var betydligt mer orolig för sitt ingrepp än vad Emelie var för sitt.
– För mig var det svåraste att jag kände att jag satte press på mamma, eftersom hon var så orolig, säger hon. Själv trodde jag hela tiden att det skulle lyckas. Jag hade nog egentligen aldrig reflekterat över att det kanske inte skulle fungera.
Lång operation
Operationen, då livmodern plockas ur donatorn, skulle enligt planerna ta sex-sju timmar, men var inte klar förrän efter att mer än tretton timmar passerat. Vid uppvaknandet mådde Marie mycket illa.
– Det var det värsta jag varit med om, säger hon. Jag mådde dåligt i ett helt dygn. Men efter det har jag faktiskt inte haft några komplikationer alls.
När man vet att man inte vill ha fler barn fyller livmodern ingen livsavgörande funktion i kroppen och man klarar sig bra utan den.
Emelie fick alltså sin mors livmoder inopererad och mådde ganska hyfsat ganska snart efter ingreppet. Kroppen vande sig, hon fick mens för första gången och menscykeln blev snart regelbunden. Den som tar emot donerade organ måste äta mediciner mot avstötning, vilket kan påverka njurarna. Särskilt hos personer med Rokitanskys syndrom, som redan från början kan ha nedsatt njurfunktion. Så man ville sätta igång graviditeten så fort som möjligt. Efter knappt ett år tinades ett nedfryst embryo upp och fördes in i livmodern.
– Det var en häftig känsla, det var ju det här vi hade arbetat så hårt för, säger Emelie.
Men det första graviditetstestet visade negativt resultat och hela familjen hann bli rejält orolig innan det visade sig att Albin faktiskt ändå börjat växa i den donerade livmodern och att Emelie alltså var gravid trots allt.
– Man vågade nästan inte tro att det var sant. Och det var fantastiskt skönt åtta månader senare när graviditeten och all oron äntligen var över, säger hon.
Livmodern opererades bort
Albin förlöstes med kejsarsnitt fredagen den 4 november 2014, en månad för tidigt och fick tillbringa sin första tid på neonatalavdelningen. Men han växte snabbt till sig och familjen kunde så småningom lämna sjukhuset och Göteborg.
Tanken var från början att livmodern skulle bli kvar i Emelies kropp och kanske bära ett syskon till Albin så småningom, men en tid efter förlossningen valde läkarna att plocka ut den eftersom Emelies njurar hade visat tecken på att påverkas av avstötningsmedicinerna.
– Jag är helt nöjd med hur det blev ändå, säger hon. Jag är mest tacksam över att allt gått så bra och jag är så otroligt tacksam mot mamma – utan henne hade Albin aldrig funnits.
Se historien om Emelie och livmoderstransplantationen i Vetenskapens världs sommarrepris, i kväll 31 juli 20:00 i SVT2 och SVT Play.