Delad glädje är dubbel glädje, i alla fall enligt ordspråket. Men det finns även vetenskapliga belägg för att det stämmer. Enligt tidigare forskning är ensamhet en lika stor riskfaktor för att dö i förtid som rökning och till och med en större riskfaktor än fetma eller fysisk inaktivitet.

Nu kommer en ny studie som dessutom visar att ofrivillig ensamhet påverkar vår kropp och hälsa ända ner på cellnivå. Det visar sig att vår kropp reagerar ungefär på samma sätt på ensamhet som när den är utsatt för fara. Nivåerna av stresshormon ökar samtidigt som kroppens immunförsvar blir sämre på att hantera bakterie- och virusinfektioner.

På sikt leder det till sämre hälsa och även isolering, det menar forskarna bakom den nya studien.

Sätter kroppen i stressläge

I den nya studien har en grupp amerikanska forskarna studerat vita blodkroppar, en typ av cell som är involverad i att skydda kroppen mot bakterie och virusinfektioner. Försöket gjordes både på människor och på Rhesus makaker, en typ av apor vars sociala beteenden liknar människans.

Genom att studera urin- och blodprov från både människor och apor kunde forskarna göra en noggrann analys av nivåerna av vitablodkroppar och dessutom se effekterna på gennivå.

Det visade sig att hos både människor och aporna satte känslan av ensamhet igång en fysiologisk reaktion, ett så kallat ”flykt-eller-fäkta”-svar, som i sig signalerar fara. Nivåerna av stresshormon, noradrenalin, ökade samtidigt som produktionen av vita blodkroppar minskade.

Hos aporna resulterade detta i att motståndskraften mot virus minskade och de blev helt enkelt sjuka när de utsattes för ett smittsamt virus.

Ensam på savannen livsfarligt

Peter Strang är professor på Karolinska institutet och har forskat på de psykologiska effekterna av ensamhet. Han menar att kroppens reaktion på ensamhet kan förklaras ur ett historiskt perspektiv.

 – Historiskt sett har gemenskap varit människans framgångsfaktor medan ofrivillig ensamhet har inneburit konkret livsfara eftersom den ensamma individen kunde förvänta sig anfall på savannen, av rovdjur eller fiender. Det gällde att antingen fly tillbaka till gruppens gemenskap, eller stanna kvar för att slåss mot fienden och kroppen förberedde sig för detta, säger Peter Strang.

Även om vi idag lever i ett samhälle som är långt i fram farorna på savannen menar Peter Strang att kroppens svar på ensamhet inte är så konstig.

 – Idag är vi i en ny värld, oftast utan fysiska hot, men våra gener är gamla och reagerar som de alltid gjort, säger Peter Strang.