Rymdåldern började 1957, när sovjetiska Sputnik sändes upp i bana runt jorden. Tjugo år senare, 1977 hade främst amerikanska sonder flugit förbi nästan alla planeterna på ett första snabbesök. Alla utom Pluto.

När New Horizons lyfte från Florida i januari 2006 räknade man nio planeter i solsystemet i alla skolböcker. Åtta månader senare, i augusti, beslutade Internationella Astronomiska Unionen på sin ovanligt småstormiga kongress i Prag att degradera Pluto till dvärgplanet. Det fanns fler skäl: Pluto är liten,  mindre än månen, och har inte tillräcklig tyngdkraft för att rensa sin bana på små asteroider eller stenbumlingar. Den dominerar inte sin omgivning på riktigt samma sätt som en planet.

Oändlig lista över möjliga planeter

Och så fanns ett viktigt skäl till: Man hade redan några år tidigare upptäckt nya småplaneter ännu längre ut, och räknade ut att det kunde finnas en stor mängd sådana i ett gigantiskt område som fått namnet Kuiper-bältet. I slutändan skulle man få en nästan oändligt lång lista över planeter.

Slutsats: Pluto är en dvärgplanet och solsystemet har åtta planeter.

Intresset för Pluto och dess måne Charon är stort bland forskarna. Man vill veta så mycket som möjligt om ytan, om den mycket tunna atmosfären och om månarna. Det finns fyra mycket små månar förutom Charon. Den fjärde upptäcktes så sent som 2012 när man med hjälp av rymdteleskopet Hubble spejade mot Pluto för att se om sonden riskerade att krocka med något.

Små risker

– När man började tänka ”oj, det är fullt av isblock där”, så man tog beslut att gå lite längre ut från Pluto, inte riktigt så nära som man tänkt sig. Men riskerna är väldigt små, säger Jan-Erik Wahlund vid Institutet för rymdfysik i Uppsala. Han är inte inblandad i projektet New Horizons men har haft en hel del att göra med amerikanerna som jobbar med sonden, i bland annat Boulder, Colorado.

Dvärgplaneterna och asteroiderna i Kuiper-bältet har förmodligen mycket is, och en vanlig teori är att jordklotet en gång i solsystemets ungdom fick sina oceaner när vatten- och isrika asteroider eller kometer smällde in i planeten. Så resan nu blir lite som ett studiebesök i solsystemets barndom där ute.

New Horizons sveper förbi Pluto på tisdag eftermiddag svensk tid. Först 4,5 timmar senare når signalen jorden. Och sedan fortsätter sonden ut i Kuiper-bältet. Det har redan diskuterats att låta sonden fara förbi ytterligare något objekt där ute.

– Man har vissa möjligheter att styra om sonden och man har vissa planer. Men jag tror inte man tänkt så mycket än, det finns gott om tid. Först vill man göra systemet Pluto-Charon, sedan får man se. Men det vore spännande att se om dvärgplaneterna ännu längre ut har månar, säger Wahlund.

Drömmen: Färd till stjärnorna

Jan-Erik Wahlunds egen dröm är att få vara med och sätta igång den riktiga långfärden: En sond till någon av de allra närmaste stjärnorna. Det låter lite vanvettigt, eftersom det brukar sägas att det skulle ta många årtusenden innan människor får veta om sonden någonsin kom fram. Avståndet mellan solen och Pluto kan anges till 4,5-5 ljustimmar; till nästa stjärna är det 4,2 ljusår…

Men Jan-Erik Wahlund säger att man börjar utveckla framdrivningssystem som skulle kunna få en sond att färdas fem-sex gånger snabbare än New Horizons:

– Om man kommer upp i 100 km/sek, eller några hundra km/sek, då kan man starta det katedralbygge som en stjärnsond faktiskt motsvarar. Man bygger en rymdfarkost som åker ut och så får man vänta flera hundra år, eller kanske tusen. Ungefär som folk väntade på att katedralerna skulle bli färdiga.