Det är känt sedan tidigare att vissa miljögifter har spritt sig ner i havsdjupen, men det har varit oklart hur pass stort problemet är.

Den nya studien, som publiceras i Nature Ecology and Evolution, har utförts av brittiska forskare under ledning av marinekologen Alan Jamieson vid Newcastle University.

De har utforskat två av djuphavsgravarna i Stilla havet, Marianergraven öster om Filippinerna, och Kermadecgraven norr om Nya Zeeland.

Kermadecgraven ligger 10 047 meter under Stilla havets yta, medan Marianergraven sträcker sig ner ytterligare en kilometer, till 11 033 meter, djupare än någon annan plats på jordklotet.

Med hjälp av obemannade djuphavsfarkoster kunde forskarna ta upp olika smådjur, främst märlkräftor, som lever i det eviga mörkret därnere.

Dödliga gifter

De fann, efter att ha analyserat proverna, extremt höga halter av vissa långlivade organiska föroreningar, så kallade POP:s (persistent organic pollutants), i kräftornas vävnader, bland annat PCB.

PCB är ett samlingsnamn för en viss typ av svårnedbrytbara ämnen, polyklorerade bifenyler, i olika industrikemikalier. De blev ökända i Sverige under 1970-talet, då man fann att de var en av huvudorsakerna bakom säldöden i Östersjön.

I vävnaderna hittades också polybromerade difenyletrar, PBDE, en typ av förorening som används som flamskyddsmedel i isoleringsmaterial, elektronik, plastprodukter, textilier och gummikablar. Tester har visat att PBDE kan ge upphov till sämre minne, ökad fosterdödlighet och försenad könsmognad hos försöksdjur.

Halterna av dessa gifter i märlkräftorna låg på samma nivå som i en av de värst förorenade industrizonerna i Stillahavsområdet, havsviken Suruga på Japans östkust.

Mikroplaster

Frågan är varifrån allt detta kommer. Ingen vet med säkerhet, men forskarna misstänker att merparten av föroreningarna har sitt ursprung i plastavfall som sönderdelats och fallit ner i djuphavet. Det skulle med andra ord röra sig om mikroplaster som hamnat på havsbottnen och sedan konsumerats av kräftdjuren.

Att djur kan uppfatta mikroplaster som ätbara är påvisat sedan tidigare. Problemet är att plasterna ger en mättnadskänsla vilket kan vara livsfarligt för djuren.

Effekterna av föroreningarna är än så länge okända. Ingen vet hur märlkräftorna påverkas av gifterna. Med tanke på vad vi vet om PCB och PBDE finns det sannolikt anledning att vara oroad över utvecklingen.

Bläckfiskar i fara

Men det är inte bara miljögifter som hotar havsdjupens fauna. På senare år har intresset vuxit för att utvinna vissa metaller från havets botten, bland andra mangan, ett mineral som används i mobiltelefoner.

På vissa havsbottnar, på stort djup, finns stora mängder noduler, potatisstora stenar fyllda med mangan. Tanken är att dammsuga bottnarna för att få upp nodulerna.

Problemet är att nodulerna är många organismers livsmiljö. Bland annat upptäcktes nyligen en tidigare okänd, spökliknande bläckfisk bland noduler på 4 000 meters djup utanför Hawaii.

Nu har forskare, i en studie i Current Biology, visat att arten lägger sina ägg på svampdjur som sitter fast på nodulerna. Av allt att döma vaktas äggen sedan av bläckfiskhonorna tills de kläcks — vilket kan ta flera år.

Vid ett experiment på 1980-talet tog man bort nodulerna från ett elva kvadratkilometer stort område på havsbottnen utanför Peru. Resultatet blev en fullständig kollaps av hela bottenfaunan i området.

Skulle en storskalig utvinning av nodulerna bli verklighet är risken med andra ord stor för att många arter, inklusive den märkliga bläckfisken, kan försvinna för alltid.