När råttor springer runt ute på våra gator och parker är det många som kan bli lite äcklade. Men varför får råttan utstå så mycket spott och spe?

Kanske biter den sönder en och annan elkabel, och har man ordentligt oflyt kan den ta sig ända in i hemmet där den gärna mumsar på matrester, men det verkar ju som att den avsky många människor kan känna när de ser en råtta – eller till och med bara pratar om råttor – kanske inte riktigt står i paritet med råttans små hyss. Eller?

Symbol för pesten

Varifrån kommer i så fall denna avsky? Går man tillbaka till början av 1800-talet till exempel, då var råttan mer ett störningsmoment i vardagen, som dök upp med jämna mellanrum, och åt mat från källarutrymmen och stökade runt i bostäder.

Men i början av 1900-talet hade den bilden förändrats. Framförallt på grund av att en pestsmitta hade brutit ut i Hong Kong i slutet av 1800-talet. Det berättar Karin Dirke, idéhistoriker vid Stockholms universitet, som i sin forskning har grävt i arkiven för att försöka ta reda på hur vår syn på råttan har sett ut tidigare i Sverige.

– Man blev orolig för att pesten skulle nå Europa såsom den hade gjort i slutet på 1300-talet, och det ville man inte. Överhuvudtaget så var Sverige på väg in i ett nytt modernt sekel och samhälle. Råttan symboliserade pest, trångboddhet och bakåtsträvan och det var inget man tyckte passade in i samhället, säger hon.

Idag är svartråttan, som är den råtta som spred pesten, utrotad i Sverige. Det finns dock andra bakterier som kan spridas med brunråttan, som är den råttan vi idag ser i Sverige. Bland annat kan den sprida en bakterie som heter leptospira. Den kan göra så att man insjuknar i leptospiros, som potentiellt kan döda människor om man inte får antibiotika.

Men den sjukdomen är i princip obefintlig i Sverige. Och det är egentligen inte råttan utan snarare andra sjukdomsbärare vi ska vara oroliga för, menar Björn Olsen, professor i infektionsmedicin vid Uppsala universitet.

– En art som tar med sig rätt mycket dynga från individ till individ, och som innebär ett reellt hot för oss, är ju naturligtvis människan själv. Det är vi människor som bär de stora smittorna som sprids, inte råttan, så jag tycker inte ska vara rädda för råttorna, säger han.

Död åt råttan!

Pesten ville man trots allt inte se igen, och kampanjer startade för att bli av med det nyfikna pälsdjuret. Tio öre fick till exempel den som visade upp en råttsvans som ett bevis på att man haft ihjäl en råtta.

Alltifrån Medicinalstyrelsen till polisen hade olika anti-råttuppdrag och det gick så långt att man vid ett tillfälle i mitten av 1920-talet lade ut gift på 65 000 olika platser i Stockholm.

– Man förde statistik och gjorde tester med olika gifter på råttor för att se vilket som var mest effektivt, och allt subventionerades av staten. I England hade man kampanjer där man förklarade att det troligen fanns en råtta per människa, så om varje människa hade ihjäl en råtta skulle vi bli kvitt dem. Råttan skulle helt enkelt utrotas, säger Karin Dirke.

Djurskyddsrörelsen till undsättning

De olika typer av utrotningskampanjerna som bedrevs de första seklen på 1900-talet misslyckades ju bevisligen – och idag pratar vi inte direkt om utrotning.

– När djurskyddsrörelsen växer sig stark på 60- och 70-talet börjar man inse att djur också har känslor. Till en början handlade det främst om kor och grisar och andra djur vi människor har domesticerat, men även råttan kanske borde placeras in i det facket, berättar Elin Spangenberg som forskar på försöksdjurs välbefinnande och djurskydd på Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala.

Inkräktar i vår kultur

Nej, råttan blev ju inte utrotad. Trots att vi inte har någon pest och trots att folk sällan insjuknar i andra smittor som råttan kan bära på, verkar vi fortfarande ha väldigt svårt att acceptera den.

Karin Dirke har en teori om varför.

– 1900-tals människan vill göra en väldigt skarp åtskillnad mellan kultur och natur. Råttan överskrider den här gränsen och blir i våra ögon ganska fräck. Den vägrar att hålla sig i naturen och envisas i att vara i kulturen och bo med människor och äta samma mat. Den har ingen naturlig hemvist på något sätt. Jag tror att det är det som är så provocerande – den vägrar att hålla sig på sin kant!

Ett längre reportage om människans förhållande till råttan går att se i Vetenskapens världs sommarrepris i kväll 24 juli 20:00 i SVT2 eller SVT Play.