Det här är sköldpaddornas historia:
Vi lyfte från Bajkonur i Kazakstan mitt på natten den 15 september 1968. Vårt uppdrag var hemligt. Pressläktarna stod tomma och få visste att liv från jorden för första gången skulle resa så långt bort. Vi var på väg till månen
Var stolta
Jordklotet blev mindre och mindre och månen kom närmare. Efter bara fyra dagar rundade vi månen och var så nära dess yta som 200 mil. Det var den 19 september 1968. Förutom ärr av tusentals kratrar som formats under år-miljarderna låg där nere på ytan spår av grannens ambitioner att göra månen till en del av sin värld. Vi var stolta, men också beklämda.
Vid Palus Putredinis låg resterna av Luna 2 som störtdök ner på månen den 13 september 1959. Sen kraschade Luna 4, sen amerikanarnas Ranger 6, Ranger 7 och Ranger 8 som hittat sin sista viloplats på Crater Alphonsus. De kraschlandade med flit för att ta bilder på vägen ner.
Molnens hav
Luna 5 var däremot tänkt att mjuklanda på Molnens hav men kraschade ändå. Den 3 februari 1966 lyckades till slut Luna 9 mjuklanda på Oceanus Procellarum och står där än idag.
När vi åkte förbi månen låg ett tjugotal rester av människornas mån-iver 200 mil under våra tassar. Det är sånt man tänker på när man är en liten sköldpadde-kosmonaut.
Sen vände vi tillbaka igen. Det var då som radioastronomer vid Jodrell Bank utanför Manchester lyckades fånga upp signalen av vårt skepp i form av ett 40 minuter långt brus på 922,76 MHz. Då visste världen vad som var i görningen. Det ryska utrikesministeriet förnekade först att de hade varit någonstans nära månen.
Hörde röster
Dagen därpå uppfångade radioastronomer mänskliga röster ombord. De kunde urskilja den kände ryske kosmonauten Valeri Bykovskis stämma. Britterna undrade vad som var i görningen.
Nog att ryssarna var hemliga – men hade de verkligen skickat människor till månen tur och retur utan att säga något? Astronomerna kunde dock urskilja att det rörde sig om en ljudinspelning. Ryssarna övade sig på att skicka ljudmeddelande på långa avstånd.
För vi var tysta, vi sa ingenting
Flugägg kläcktes
Strax efter sju på kvällen den 21 september damp vi ner i Stilla Havet med en ljudbang. Vi blev upphämtade och fraktade till Moskva. Under omständigheterna måste jag säga att vi mådde riktigt bra och vi förlorade bara lite i vikt. Några av de 237 flugägg som följde med oss kläcktes till och med i tyngdlöst tillstånd.
Ingen minns våra namn och vi är inte fotograferade. Men vi var de första att åka tur och retur till månen.
Ulrika Engström