Rymdfarkosten Cassini, som SVT skrivit om tidigare, har nu skickat tillbaka oväntade resultat från Saturnus minsta måne, Mimas. Hade man kunnat stå på Saturnus yta och sett på månen med ett teleskop, hade man sett att månen vaggar kraftigt från sida till sida under sin sin omloppsbana runt planeten.

Vår egen måne svänger också till viss del, men inte alls lika mycket som Mimas.

Smäll kan ha rubbat månen

Alexis Brandeker, astronom på Stockholms universitet, säger att månens speciella utseende kan vara en ledtråd.

– Mimas har en jättestor krater på ena sidan, som får den att se ut som dödsstjärnan i Stjärnornas krig. Man kan tänka sig att detta nedslag slog Mimas ur balans.

Lika stor som Sverige

Mimas har en yta som är lika stor som Sveriges landyta. Kratern motsvarar ett område som är dubbelt så stor som Vänern.

– Det är en väldigt stor del av ytan. Hade kollisionen som orsakade kratern varit större hade hela månen kunnat krossas, säger Alexis Brandeker.

Chockvågor från denna kollision kan ses på andra sidan av månen. Smällen var alltså så kraftig att det bildades sprickor rakt igenom hela månen.

– Det visar på den våldsamhet som fanns i solsystemets ungdom. Förmodligen var det så att en del månar slogs sönder helt och hållet, och fragmenten samlades ihop och bildade nya månar.

Vår egen måne bildades på detta sätt, när jorden en gång kolliderade med ett objekt som var lika stort som planeten Mars. Resterna av denna kollision blev jorden och månen.

Kan också bero på underjordiskt hav

Forskarlaget, som leds av professor Radwan Tajeddine vid Ithaca University, tror istället att rörelserna kan komma från ett massivt underjordiskt hav, täckt av ett tjockt lager is.

– Det hade inte varit jätteförvånande, säger Alexis Brandeker, eftersom de flesta av Saturnus månar består av vatten i isform. Och närheten till Saturnus kan göra att denna is smälter eftersom den knådas av planetens gravitation.

Han ser dock brister med denna teori.

– Det förvånande är att man inte sett spår av vatten på ytan. På andra månar kan man se att kratrar fylls i med vatten. På Mimas ser man fullt av kratrar, men de är torra. Om det finns vatten måste det ligga väldigt djupt.

Knepig att komma nära

Det finns sätt att ta reda på hur det egentligen ligger till.

– Man skulle kunna mäta gravitationsfältet runt Mimas genom att en farkost flyger väldigt nära. Det har man gjort med till exempel Jupiters månar.

Det hade också gått att upptäcka om det döljer sig ett hav med saltvatten under ytan, genom att mäta månens magnetfält.

– Men det är knepigt att komma nära Mimas. Man måste bromsa och ändra bana mycket, på grund av närheten till Saturnus med sin gravitation. Det drar mycket bränsle, säger Alexis Brandeker.