I och med att 2021 är det första året sedan bytet till referensperioden 1991–2020 så avviker inte året lika mycket från det nya normala som många av åren på sistone gjort, när referensperioden 1961–1990 fortfarande gällde.

Året inleddes med snö och kyla. Flera omfattande snöoväder gav rikligt med snö i norr, vilket senare ledde till en långdragen vårflod som pågick långt in i juni. När sedan mildluften tog över under andra halvan av februari kom vintervädret av sig, våren tog snabbt över och det blev rekordvarmt. Men efter en övervägande varm och torr mars kanske många hoppades på en varm vår, men så blev det inte. Istället blev det kyligt och ostadigt, med många aprilvädersdagar och flera bakslag. Kortvarigt låg snö lokalt i Götaland i början av maj. En delvis rekordblöt maj följdes av värme på slutet och vi hälsade sommaren välkommen.

Sommaren inleddes till stor del med varmt och torrt väder, men där regn, skurar och åska tog över alltmer under andra halvan, inte minst vräkte regnet ner över Gästrikland med omnejd i mitten av augusti. Hösten kom smygande, och det utan ett enda stormtillfälle över svenska farvatten. En timid höstinledning följdes av rekordblöta i nordöstra Norrland i oktober. Den nya vintern rivstartade i nordligaste Sverige i oktober, men sedan kom vintern tidvis av sig. För i november och december åkte temperaturen jojo mellan sträng kyla och extrem mildluft.

Temperatur: Något kall i norr, en smula varm i söder

Medeltemperaturen för 2021 blev nära det normala i landet sett till den nya referensperioden 1991–2020. Nära normalt, men ändå med en viss dragning åt det kallare hållet i norr och åt det varmare hållet i söder. Men avvikelserna är små, mestadels inom en halv grad. Årsmedeltemperaturen bestäms till stor del av hur vintern är, för det är då som temperaturutrymmet kan avvika mest från det normala. Så redan två månader in på året försvann risken/chansen till ett rekordvarmt år i stil med 2020, och till slut landande vi alltså ganska nära det nya normala, och det efter ett 2021 med såväl flera kalla som flera varma månader.

Högst årsmedeltemperatur i landet hade Falsterbo på den skånska sydvästspetsen med 9,7 grader, vilket är 0,4 grader över deras nya normala årsmedeltemperatur på 9,3 grader. Kallast i landet hade, som så många gånger förr, Tarfala i nordligaste Lapplandsfjällen med genomsnittliga 3,1 minusgrader, vilket är 0,2 grader under deras nya normala 2,8 minusgrader. (Alla värden beräknas på två decimalers noggrannhet för att sedan avrundas till en decimal, så därför kan skillnaden till synes misstämma mellan två värden.) Sett till normalvärdet hade Gileas i södra störst negativ avvikelse med 0,7 graders underskott, 0,7 minusgrader mot nya normala 0,0 grader för deras del. Störst överskott blev 0,6 grader, vilket en trio kuststationer stod för: Gotska Sandön norr om Gotland med 8,5 grader mot normala 7,9, Östergarnsholm öster om Gotland med 8,7 grader mot normala 8,1 grader och Svenska Högarna på norra Östersjön med 7,7 grader mot deras nya normala årsmedeltemperatur 7,1 grader.

Om det fortsatt varit den gamla referensperioden 1961–1990 som gällt hade vi haft ett tydligt temperaturöverskott i hela landet, mestadels 1–2 grader. Skillnaden mellan de två referensåren är i snitt 1,1 grad i landet. Det är dock tydligt att temperaturen i främst norra Dalarna, i Härjedalen och i sydvästra och inre Lappland inte förändrats lika mycket som den gjort på andra håll. Bland landets många temperaturstationer är förändringen i årsmedeltemperatur mellan de två referensperioderna som allra störst 1,7 grader i Vuoggatjålme i södra Lapplandsfjällen, 0,1 minusgrad nu mot tidigare 1,7 minusgrader. Lika stor förändring, 1,7 grader, syns i Nikkaluokta i nordligaste Lapplandsfjällen, 1,5 minusgrader nu mot tidigare 3,2 minusgrader. Minst uppvärmning återfinns i Idre fjäll i norra Dalarna med 0,3 grader, där det nu är 1,5 grader mot tidigare 1,1 grader. Och till er som ser att det skiljer någon tiondel i vissa förändringar vill jag bara säga: Det beror på att beräkningen görs med en decimal till, medan värdena här presenteras med en tiondels noggrannhet.

För att hitta ett varmare år än 2021 räcker det att se tillbaka till 2020. För att hitta ett kallare år är det i norr 2019 eller 2017 som gäller, men i söder får vi leta oss tillbaka till 2013.

Nederbörd: Blött i nordost

Efter omväxlande torra och blöta månader blev årsnederbörden för 2021 relativt normal sett till den nya referensperioden 1991–2020. Med en viss dragning åt det blötare hållet i merparten av delen av landet ska sägas. Främst i nordöstra Norrland, där en mycket blöt oktober inte bara satte avtryck för den enskilda månaden, utan även för året som helhet.

I millimeter räknat fick Linhult i sydvästligaste Västergötland, nära gränsen till Halland, där det föll 1263 mm, vilket är 109 % av deras nya normala årsnederbörd 1164 mm. I procent av normalt fick däremot Lövånger innanför Skelleftebukten i Västerbotten mest med 1012 mm, för det är 151 % av deras nya normalvärde 670 mm. Minst i millimeter och i procent av normalt räknat fick Abisko i norra Lapplandsfjällen med 255 mm, vilket är 73 % av deras nya normala 347 mm.

Om vi använt oss av den gamla referensperioden 1961–1990 hade avvikelsekartan rätt allmänt gett ett större utslag åt det blötare hållet, för normalvärdena i den nya referensperioden 1991–2020 är i större delen av landet högre än tidigare. I snitt har årsnederbörden i riket ökat med nästan en tiondel (8 % för att vara exakt), vilket är föga förvånande med tanke på att ett varmare klimat innebär mer energi som kan generera kraftigare nederbörd. Förändringen är någorlunda jämnfördelad över landet, men där ändå platser i norra Norrland och västra Götaland ligger högt i förändring åt det blötare hållet, medan vissa kustnära platser i öster förändrats åt det torrare hållet istället. Det är helt i linje med vad som är förväntad gällande det förändrade svenska klimatet. Störst förändring, 134 % jämfört med föregående referensperiod, står Karlsborg vid Vätterns västra strand i norra Västergötland för, 682 mm nu mot tidigare 507 mm. Störst minskning i årsnederbörd återfinns i Kuggören vid Hälsingekusten utanför Hudiksvall, det med 75 %, 467 mm nu mot tidigare 620 mm. Kuggörens förändring sticker ut rejält mot alla andra dryga 1300 nederbördsstationers ska sägas, för närmast är det 92 % som gäller.

Årsnederbörden för 2021 är snarlik den vi hade såväl 2020 som 2019 även om de på många platser var lite blötare då. För att hitta ett torrare år än 2021 gäller det rätt allmänt att blicka tillbaka till 2018. Nederbörden faller ju oftast väldigt ojämnt, och därmed finns stora lokala skillnader. Det går säkerligen att hitta platser som inte på flera år haft så torrt eller blött som nu, men regeln ”2019 eller 2020 var blötare och 2018 var torrare” gäller för de allra flesta av oss.

Vind: Ett helt stormfritt år

Aldrig tidigare har vi upplevt ett år utan ett enda stormtillfälle i svenskt farvatten. Men så plötsligt händer det, och året var 2021. Medelvinden nådde nämligen aldrig högre än 23,8 m/s på någon av de svenska kuststationerna. Det skedde i Järnäsklubb vid Ångermanlandskusten den 12 januari.

I snitt under året var det ungefär så byigt man kan förvänta sig, med en aning dragning åt det lugnare håll i västra Norrland, och aningens kraftigare vindbyar än brukligt i övriga landet. Men avvikelse från det normala är små.

I fjällen var medelvinden som högst den 11 mars då det blåste orkanvindar på 37 m/s i Blåhammaren i Jämtland. Mer anmärkningsvärt under årets var kanske ändå att Tarfala noterade ett nytt svenskt byvindsrekord för juli, 40 m/s.

Soltimmar: Mer sol än brukligt

Det finns väldigt få solskensmätare i landet, men av de som finns kan man ändå dra slutsatsen att solen lyst mer än vanligt i hela landet jämfört med den nya referensperioden 1991–2020. Dock inre rekordsoligt någonstans.

Minst sol under året fick Tarfala med 1084 timmar, medan Hoburg på sydligaste Gotland fick mest med 2249 timmar.

Vintern: Tidig vårentré efter flera snöoväder

Med det nya året tog vintern fart. I januari och inledningen av februari var det full vinter med snö och kyla. Det var gott om snö i norr, och årets största snödjup uppmättes till 168 cm i Kittelfjäll i södra Lapplandsfjällen den 24 januari. Sedan tog vårvärmen över, och den meteorologiska våren avancerade snabbt norrut i slutet av februari. Sveg i Härjedalen (startår 1881) fick en rekordtidig vår den 24 februari mot tidigare den 25 februari 1959.

Januari inleddes milt, men bara dagar in på det nya året tog kyla och snö över. Månaden blev övervägande kall och mestadels nederbördsrik, men delvis torr i fjällen. Två omfattande snöoväder slog den 11–12 januari och den 21–22 januari till mot mellersta och norra Norrland. Mest snö föll vid det första tillfället då Ångermanland med omnejd fick 50–75 cm nysnö. Mer inslag av regn i nästa och då fick Härnösand vid Ångermanlandskusten 111 mm på tre dygn den 21–23 januari. Det la grunden till deras nya nederbördsrekord på 198 mm mot tidigare 147 mm 1959. Normalt faller det 66 mm där i januari och mätningarna inleddes 1861.

Februari inleddes kallt, med nationella isdygn den 6 och 8–11 februari. Vindar österifrån gav envetna snöbyar in över ostkusten i början av månaden, och nästan hela landet var snötäckt under första halvan av månaden. Drygt halvvägs in i månaden slog det om när vårvärmen vällde in söderifrån. Många lokala temperaturrekord slogs, och det blev även ett nytt svenskt februarirekord med 17,0 grader på Kalmar flygplats i Småland den 25 februari. Sammantaget ändå mer kallt än milt, så månaden blev kallare än normalt i nästan hela landet. Dessutom torrt eller mycket torrt, frånsett främst norra Uppland och delar av norra Norrland.

Mars blev varmare än normalt i hela landet, och torr eller mycket torr. Västra Lapplandsfjällen fick däremot mer nederbörd än vanligt, liksom ett område i Östergötland och Närke. Där föll nästan allt på en enda dag, den 27 mars med uppåt 45 mm. Sista tredjedelen var mild och blåsig med mycket snöbyar i fjällen. De avslutande dygnen var vårvarma långt norrut i landet. Det blev till och med tre lokalt sommarvarma dygn i sydöstra Götaland. Månadens högsta temperatur var på väg mot 20 grader den 30 mars, men Harstena vid Östgötakusten och Oxelösund i Södermanland stannade på 19,7 grader.

Våren: Värmen tvekade

April var kall, främst i söder, men undantaget en sväng med vårvärme i månadens mitt. Dessutom väldigt aprilig i och med att månaden dominerades av kylig och torr luft. Maj var också kall, men kanske inte så kall som många nog trodde. I grova drag bara en grads underskott. Sommaren anlände till Götaland och södra Svealand den 9–10 maj, vilket är en ganska sen premiär, för att sedan ta ett stort kliv norrut i slutet av maj.

April bjöd på tre bakslag och en kort sväng med vårvärme. Det kyliga dominerade, framför allt i söder. Det var övervägande torrt, men främst delar av nordöstra Norrland fick mer nederbörd än brukligt. Många dagar med byig vårvind också. Vi fick en knapp vecka med vårvärme i månadens mitt med som högst 20,4 grader i Göteborg den 19 april. Aprils första bakslaget kom på annandag påsk den 5, nästa den 11–12, men det kraftigaste kom den 21–22 april och gav decimeterdjup snö i inre Götaland. Snöfallet svängde tillbaka österifrån den 23 april och i Lövånger ökade snödjupet då med 29 cm.

Maj inleddes kyligt och med snöinslag långt söderut. Den 6 maj låg 3 cm snö i Falköping i Västergötland. Samma natt var det 18,7 minusgrader i Rensjön i norra Lappland. Det är kallast i landet i maj sedan 1999. Tillfällig värme en dryg vecka in i maj följdes åter av svalt och ostadigt väder. Ett mycket kraftigt och omfattande regn drabbade främst Södermanland med omnejd den 25–27 maj, varvid omfattande översvämningar följde. Tillsammans med en allmänt ostadig månaden gav det regnet många nya lokala månadsrekord i söder. Mest regn fick Bäckefors i Dalsland med 201 mm, vilket är ett nytt majrekord för Götaland.

Sommaren: Varm start och mitt, sval och regnig avslutning

Sommaren blev tydligt tudelad, men en övervägande varm och torr inledning, men där skurar, åska och regn i massor tog över alltmer av scenen under avslutningen. För andra året i rad noterades årets högsta temperatur redan i juni. Det blev då nästan 35 grader varmt redan innan midsommar. Det hiskliga regn som berörde framförallt Gästrikland, södra Hälsingland och östra Dalarna den 17–18 augusti satte tydliga avtryck i statistiken med många nya regnrekord. 

Juni blev en mycket varm månad, i sydost till och med lokalt rekordvarm. Högst medeltemperatur noterades i Stockholm med 19,3 grader, vilket är tangerat svenskt junirekord med bohuslänska Strömstad 1889. Det torra vädret dominerade, framför allt i sydväst där det lokala bara föll några enstaka millimeter på hela månaden. Regnigare än brukligt i mellersta Norrland dock, och det främst beroende på två omfattande regn i månadens mitt. En värmebölja den 17–22 juni var mest uttalad i sydost och kulminerade med 34,6 grader varmt i småländska Målilla den 18 och den 19 juni, och det är varmast i landet i juni på 74 år.

Juli blev en mycket varm månad, och det trots en tydligt sval period i norr i månadens mitt. Dessutom övervägande torrt, men när det väl regnade som fäll lokalt mycket regn på kort tid. Det blev många skyfallsliknande regn, och i främst nordvästra Götaland och västra Svealand var månaden rejält blöt. Lysekil vid Bohuskusten (startår 1879) satte nytt julirekord med 179 mm. Med ett väl uppvärmt hav efter värmen i juni blev det även gott om tropiska nätter i juli, alltså nätter då temperaturen aldrig når under 20 grader. Tarfala noterade ett nytt svenskt byvindsrekord för juli med 40 m/s på morgonen den 16 juli.

Augusti blev kallare än normalt i hela landet, men inte så kall som många verkar tro, för jämfört den gamla referensperioden 1961–1990 var månaden ganska normal. Flera kraftiga regn berörde landet. Det kraftigaste slog till den 17–18 augusti. Då vräkte regnet ner över Gästrikland med omnejd. 162 mm på ett dygn i Gävle är nytt dygnsrekord oavsett månad för Gästrikland. Sammanlagt fick Gävle 320 mm i augusti, även det nytt rekord oavsett månad för Gästrikland. Nästa regn blev seglivat i sydost. Den 24–28 augusti föll 105 mm i Mönsterås i Småland. Månadens högsta temperatur blev skrala 27,1 grader i skånska Lund den 13 augusti.

Hösten: Pendlande året ut

Hösten blev blöt i nordost, främst beroende på de stora mängder regn och snö som föll där i oktober. Annars en tämligen normal höst. En slätstruken september följdes av en mycket händelserik oktober och en november som pendlade från kall till extremmild. Fortsatt temperaturpendling i december med såväl sträng kyla som töväder. Dessutom ett osedvanligt nederbördsrikt dygn i sydöstra Götaland när ett snöoväder slog till där den 1 december.

September blev en ganska normal månad. Såväl blötare som torrare än normalt, och såväl kallare som varmare än vanligt, men i större delen av landet ändå inom ramen för vad som kan klassas som normalt. Månaden inleddes kyligt innan sensommarvärmen tog över. Varmast var det i skånska Lund den 10 september med 27,0 grader. Lokalt nådde maxtempen faktiskt högre i september än den gjorde i augusti. I månadens mitt tillfälligt kallare igen, och ett ovanligt tidigt snöfall berörde Tornedalen den 14 september. Månadens mitt och avslutning blev blöt med flera omfattande regn, och lokalt föll stora mängder.

Oktober blev en mycket händelserik månad. Mest anmärkningsvärt var de många nya oktoberrekord för månadsnederbörd i nordost, främst i Norrbotten. Bland annat fick Haparanda 198 mm, Luleå-Bergnäset 190 mm och Övertorneå 187 mm. Månaden var övervägande mild, och trots tydligt kall period i norr i månadens mitt var det varmare än normalt i hela landet. Månadens lägsta temperatur, 24,6 minusgrader i Nattavaara i norra Lappland den 24 oktober, är lägst i landet i oktober sedan 2002 och månadens största snödjup, 54 cm i Granhult i västra Norrbotten den 28 oktober, är mest i landet i oktober sedan 2012.

November inleddes milt, sedan varvat kallt och milt om vartannat innan kylan tog över helt. Månaden blev kallare än normalt i norr men mild i söder, och dessutom övervägande torr. Den meteorologiska sommaren hängde lokalt kvar vid väst- och sydkusten ända till den 11 november. Den 19 november var det extremt milt i söder när månadens högsta temperatur avlästes till 14,6 grader i småländska Oskarshamn. Sedan tog kylan över, och säsongens första snö föll i söder. Månadens lägsta temperatur, 37,4 minusgrader i Nikkaluokta i norra Lappland den 28 november, är lägst i landet i november sedan 1980.

December fortsatte på novembers svängiga sätt. Årets lägsta temperatur blev 43,8 minusgrader i Naimakka vid den finska gränsen i nordligaste Lappland den 6 december. Det är kallast i landet sedan februari 2001 och kallast i december sedan 1986. Därefter tog mildluften tog över med besked i månadens mitt, men lagom inför jul åter kallt och större delen av landet fick uppleva en vit jul. Mildluften fick sista ordet i söder, medan kalluften i norr höll ut till tolvslaget i norr. Övervägande torrt dessutom, frånsett främst södra och östra Götaland, där nästan allt kom i samband med ett rejält snöoväder den 1 december.

Slutord om väderåret 2021

Gästrikeregnet den 17 augusti är nog den enskilda väderhändelse som etsats sig fast mest under väderåret 2021. Det var då som 162 mm vräkte ner på bara ett dygn, varav 102 mm på bara 2 timmar. Men det har ju hänt så himla mycket annat också, som alltid så här i vårt avlånga land med fyra årstider och ständiga växlingar mellan årstiderna.

Årslägstanoteringen på 43,8 minusgrader i Naimakka sticker också ut, framför allt att det skedde så tidigt i december och inte som oftast är ”mitt i vintern”. Och för att fullborda en topp-tre-lista över mest intressanta väderhändelser under året: Nytt svenskt månadsrekord när det var hela 17,0 grader varmt på Kalmar flygplats i Småland den 25 februari.

Vill du läsa mer? Mycket, mycket mer finns att läsa om väderåret 2021 i alla månadssammanfattningar, som du hittar under RELATERAT här nedanför.

Externa källor: StormGeo och SMHI samt sociala och andra medier