Senast vi såg Offred/June (Elisabeth Moss) var hon inlåst i en svart skåpbil på väg mot ett okänt öde. Hon greps efter att ha trotsat den fundamentalistiska teokratin Gilead genom att vägra stena ihjäl den dödsdömda Janine.
Det är också där (ungefär) Margaret Atwoods roman, som serien bygger på, slutar.
Säsong två av The Handmaid's Tale är alltså en mer eller mindre fristående fortsättning på berättelsen som den prisbelönta första säsongen lutade sig mot. Game of Thrones-fans hör varningsklockor ringa här. Det blir som vi vet inte alltid bättre när serien går förbi originalet och måste hitta på nya sätt att underhålla publiken på.
Men nu är andra säsongen av Handmaid's Tale inte ren fanfiction. Seriens skapare Bruce Miller har lusläst romanen och nystar upp de återstående trådarna till nya äventyr.
Så vi hamnar i nya miljöer: Istället för interiörerna i det dystra Waterford-hemmet får vi exempelvis se de fruktade kolonierna – koncentrationsläger dit de som av staten bedömts som okvinnor skickas för att arbeta med giftigt avfall tills de dör.
June/Offred är nu gravid, vilket ger henne en helt ny status i det närmast infertila samhället. Men inte ens hennes välsignade tillstånd hindrar Gilead-administrationen från att utsätta henne för nya vidrigheter.
Den nya säsongen tycks vilja utforska människan June, snarare än Offred, som var hennes namn i rollen som tjänarinna. Tyvärr har Miller valt att nästan helt ta bort berättarrösten, som i den första säsongen gav liv åt romantexten och lät oss se på världen genom Offreds ögon.
Utan den blir perspektivet mindre intimt, mer allvetande. Men Elisabeth Moss fortsätter att briljera med sin skickliga mimik som sömlöst förmedlar fasa, avsky, motstånd, undergivenhet och förtvivlan.
You want it darker, undrade Leonard Cohen strax innan han gick bort hösten 2016. Serieskaparna svarar: verkligen. Redan det första avsnittet bjuder på en chockerande rad av övergrepp, tortyr och förnedring.
Det blir lite mycket. Å ena sidan är det väl så diktaturer fungerar. Det fysiska och psykiska våldet är ett effektivt medel för att producera medgörliga undersåtar, och det ska man kunna berätta om.
Å andra sidan är kanske effekterna av hotet om våld mer intressanta: det sänkta huvudet, den bortvända blicken, fogligheten, skammen. Första säsongen utforskade det fältet. Den nya inleds med en ogenerad kavalkad av snaror, skenavrättningar, kedjor och plågor.
Skoningslösa våldsscener är effektiva om man vill skapa en obehaglig känsla. Och känslor kan lätt upplevas som i sig betydelsefulla. Men ibland är de just bara obehagliga.
Efter de två avsnitt som HBO Nordic skickat ut för recension är det oklart på vilken sida om den gränsen The Handmaid´s Tale tänker landa.
Det är lätt att bli förvirrad när hemska saker händer under väldigt vackra förhållanden. Kostymdesignen är snygg som i ett modereportage och bilderna är sköna som renässansmålningar. Jag kommer på mig själv med att fundera över hur medveten serien verkar vara om sin egen skönhet och fasa, och huruvida den njuter av att så självsäkert visa upp sina fjädrar.
Och när man börjar tänka i sådana termer: är inte det ett tecken på att serien är lite för mörk, lite för vacker och lite för sadistisk för sitt eget bästa? När man anar dockmästarens trådar är förtrollningen redan bruten.