Sverige är världens ensammaste land. Här lever och dör folk ensamma mer än någon annanstans i världen. Svensk-italienaren Erik Gandinis dokumentär “The Swedish Theory of Love” börjar i 1970-talets socialistiska familjepolitik, går sen via spermabanker, fältsjukhus i Etiopien, nyanlända flyktingar och kramkollektiv i skogen för att på sitt associativa sätt belysa den svenska ensamheten.

Det är kreativt och ganska provocerande.

Gandini spårar den svenska ensamheten tillbaka till 70-talet, då socialdemokrater skapade en politik som utgick från individen istället för familjen. Alltså; den politik som exempelvis slopade sambeskattning och som skapade en välfärd som gjorde det möjligt för kvinnor att förvärvsarbeta. En politik som sa ajöss till den traditionella storfamiljen där gammelmormor låg och hostade i kökssoffan samtidigt som hon höll ett öga på en drös småbarn. Det samberoendet är lätt att se tillbaka på med romantisk blick i ett samhälle där gamla dör ensamma och småbarnsföräldrar stressar till dagishämtningar.

De politiker som samlades 1972 för att skriva sitt radikala familjepolitiska manifest hade en tanke om att relationer skulle få bygga på andra saker än rena praktikaliteter, till exempel frivillighet och kärlek. En individualisering med syfte att ingen skulle behöva sitta fast i ekonomiskt beroende, eller att kvinnor (jo, det är nästan alltid kvinnor) skulle fastna i att vårda sjuka svärmödrar eller snyta barn.

När Erik Gandini gör en stor poäng av att många svenska kvinnor i dag skaffar barn utan en man, saknar man någon liten yttepytte tanke om jämställdhet och frihet. (Jag gissar att svenska män kände sig som autonoma individer, fast med gratis hemhjälp, även före det radikala projektet.) Dessutom saknas helt en diskussion om nyliberalism, nedmonterad välfärd och otrygghet på arbetsmarknaden. Gandini kommer ändå långt med sin varma och uppriktigt nyfikna ton, och med sin höga ambitionsnivå.

Filmaffischen är ett foto taget av Lars Tunbjörk, det svenska ensamhetens hovfotograf. Bildmässigt är “The Swedish Theory of Love” starkt influerad av Tunbjörk: dystra radhuslängor i kallt februariljus, en korvmoj i avfolkningsbygd osv. De enda som utmanar den svenska ensamheten är några unga snygga människor i linnekläder som samlas i en skogsglänta för att kramas. Deras fördomar och förakt för de stackars krakar som befinner sig i det så kallade ekorrhjulet är så oförblommerat att jag skäms. (Mina fördomar om dessa “sköna” hippiekids är också så oförblommerat att jag skäms.)

Jag undrar om det inte finns några andra som skulle kunna symbolisera en “annan bild” av Sverige. Till exempel ett helt vanligt halvtråkigt kollektivboende eller bara en barnfamilj där grannbarnen bjuds på makaroner. De stängda dörrar som Gandini låter stå som symbol för Sverige känns inte helt sanna.

Som kontrast till det svenska väljer han Etiopien. Där är det supermysigt, fotot är rörligt och nära, grönskan är ljuvligt varm. Det är så vackert men blir väl stereotypt då leende afrikaner ställs mot stela nordeuropéer.

Gandini har ett mäktigt trumfkort: mot slutet dyker nämnligen stjärnsociologen Zygmunt Bauman upp i en strålande intervju. Hade jag fått en generös och avslappnad pratstund med Bauman hade jag använt den långt tidigare för att underbygga mina teorier. Å andra sidan är det Baumans ord som dröjer sig kvar: “Lycka är inte att ha ett problemfritt liv, lycka är att ha problem och lösa dem.”

Även om jag tycker att Gandini blandar ihop vissa saker, och gör en del märkliga utflykter för att leda ensamhetsteorin i bevis, så är “The Swedish Theory of Love” proppfull med idéer och tankar som klistrar sig fast i hjärnan och bråkar. Jag håller inte med honom om allt, men jag har fått tänka så det knakar.