DDR-dramat är en pågående genre. Ungefär som med alla B-sidor från andra världskriget i stil med Hitlers knarklangare är det lätt att tänka ”behöver vi verkligen en till?”. Kanske inte, men Den tysta revolutionen är likväl spännande och skildrar hur en naiv revolt förverkligas, mer av den auktoritära sociala kontrollen än revolutionärerna själva. 

Östberlin 1956. Muren har ännu inte upprättats och gymnasiekompisarna Kurt och Theo kan fortfarande ta tåget över till väst för att kolla nakenfilm, under förevändningen att Kurt besöker sin morfars grav. 

Tillsammans med sina klasskamrater börjar de snart lyssna på de förbjudna radiosändningar som rapporterar från revolten i Ungern, där ockupationsmakten Sovjetunionen möter väpnat motstånd. Efter en blodig sammandrabbning som kostat många ungrare livet bestämmer sig klassen för att hålla två tysta minuter i skolan.

Och den tysta protesten gör förstås att det tar hus i helvete. Skolan styrs med kommunistisk järnhand där inget avvikande beteende kan tolereras. Ungdomarnas tysta minut tolkas av skolans ledning som början på en kontrarevolution.

”Nu är ni statsfiender” förklarar en gammal morbror blaséartat och ger ungdomarna en skopa verklighet.

Självaste skolministern dyker upp i klassrummet och börjar nästan tugga fradga när han känner lukten av oliktänkande. När han förklarar att ”Den som är emot socialism, den slår jag på käften” förstår kidsen att leken blivit allvar. Alla i klassen försöker hålla sig till samma nödlögn medan skolledningen försöker spela ut eleverna mot varandra.

DDR förknippas historiskt sett med ett klaustrofobiskt grupptänkande men i Den tysta revolutionen står allt på spel om inte klassen klarar av att samarbeta. De må vara fritänkare men hade varit hopplöst förlorade som själviska individualister. Det är uppfriskande att se, och det komplicerar frågor kring fascismens arv, hur offer förvandlas till förtryckare men också kring betydelsen av lojalitet. 

Den tysta revolutionen är tyvärr relativt frånkopplad sin samtid. Om man bortser från att göra krystade paralleller mellan typ ”fake news”-eran och dåtidens propaganda, eller mellan DDR-erans grupptänk och twitterpöbelns konsensus. Dagens västerländska demokratier är mindre stövel-på-nacken-auktoritära och mer ”DIY-dystopiska” (för att låna den framlidne Zygmunt Baumans uttryck). Vem idag, (utanför Nordkorea) är egentligen rädd för en kommunistgubbe som hotfullt väser ”tror du på arbetarklassens frihet?”.

Filmens psykologiska spel lyckas istället blotta Tysklands kulturella arv under efterkrigstiden och blir en intressant studie över hur förtryck färdas över generationer och kan blåsa bort ideologiska övertygelser.