”Vi skapar förvillelser” säger Claes Eriksson initialt, ”illusioner, så att folk slipper tänka på det jobbiga i livet”.

Det är mycket Claes Eriksson i den här dokumentären om det dansanta revygruppen Galenskaparna After Shave, som fyller 40 år, men så är han väl också dess mesta manusmästare. Begåvad, vitsig, politisk.

Även om jag hellre skulle ta med mig Grotesco-gänget till en öde o än Eriksson & kompani har ju de senares olika verk trots allt utgjort ett perifert men ändå ständigt närvarande soundtrack i mitt liv.

Favoriten har alltid varit den yngre brodern Anders Erikssons smått vanvettiga krumelur Farbror Frej, som propagerade för mellanmål på snorkråkor och förvandlade en lakritsbit till en Hitler-mustasch. Heltöntiga men roligt rimmade hyss och fula grimaser. Smittande humor, bred som en lagårdsdörr.

Speciellt rolig är väl inte dokumentären. Men tydlig och bra summerande. Vi rör oss från ax till lite halvtorr limpa – ett strömlinjeformat dokument med pratande huvuden och invävda excerpter från film, tv och revyscen. Från starten med bara Galenskaparna, över sammanslagningen med After Shave och fram till det klang och jubel som sedan följde.

Men här finns också en viss skrovlighet. Filmmakarna väjer inte för de konflikter som bubblat upp genom åren, men något annat vore å andra sidan tjänstefel (ett tjänstefel som många skapare av hyllande dokumentärer gör sig skyldig till). Det har funnits sprickor i fundamentet. Vid ett tillfälle bröt After Shave med Galenskaparna eftersom de inte tände på Claes Erikssons manus, och den sammanslagna gruppens enda kvinna, Kerstin Granlund, hoppade av 2004, trött på att få spela så begränsade, klassiska kvinnoroller.

Alltså inga stora konflikter, men i sådana här 40-årsfirande sammanhang får man vara glad för det lilla.

Claes Erikssons politiska sida hamnar till stor del i skugga. Hans kamp mot TV4 fick inte följa med in i filmen. Alltså den där han drog TV-jätten inför rätta eftersom de slaktade ”Hajen som visste för mycket” med en massa usla, otajmade reklamavbrott. Det gav honom David-status mot TV4:s Goliat-attityd. Och min odelade respekt.  

Sen var det väl inte så mycket mer. Jo, Claes Eriksson jämför oss kritiker med eunucker i ett harem: Vi vet hur man gör, ser det göras hela tiden, men kan ändå inte göra det själva. Onekligen fyndigt, men

samtidigt en variant på den gamla trötta bitterheten som många folkligt bejublade kreatörer verkar lida av.

De vill ha publikens kärlek och kritikernas uppskattning. Jag har aldrig förstått den klådan. Om man nu med vilje och egen önskan gör bred kultur som ska ge folket en stunds eskapism – förvillelser – och dessutom gör det med framgång och finess, varför är inte det tillräckligt? 

Claes Eriksson konstaterar slutligen, med tillbakakaka-min, att gänget har sålt 100 000 biljetter per år, i 30 år – och lägger till något om att det är få som kan stoltsera med sådana siffror. Helt sant.