En medelålders man blir lämnad av sin fru. De har två utflugna barn och ett vackert hus på Österlen. Det finns mycket att förlora, och ja, hela hans värld rasar samman. Frun dyker sammanbitet upp för att packa det sista inför husförsäljningen och möte med köparna, hennes yngre flickvän väntar otåligt på värdshuset i närmsta samhälle. 

Men så krånglar allting till sig, köparna har visst fastnat i London? och det blir uppenbart att Rolf Lassgårds försmådde Thomas planerar sin hämnd samtidigt som ondsinta vildsvin bökar runt knuten.

Filmmakaren Richard Hobert tapetserade det svenska 1990-talets repertoar med sina filmer om de sju dödsynderna, och körde sedan i diket rejält med kalkonen ”Tre solar” 2004. Sedan dess har produktionstakten varit mer normal, och nu är han alltså tillbaka med en film som åtminstone på pappret låter som en bra idé: Att göra en vanlig skilsmässa till en thriller – det är ju inte sällan män som blir lämnade begår fruktansvärda våldsbrott. Men varken den skräckinjagande musiken eller det vinterkallt ogästvänliga skånska landskapet räcker för att skaka fram spänning i en film med såväl bristfällig regi som manus och skådespeleri.

Rolf Lassgård lyckas navigera förbi de värsta falska tonerna, tack vare hans liksom robusta skådespelarstil. Värre blir det för Livia Millhagen och Hedda Rehnberg, som desperat försöker blåsa liv i en dialog som är tjatig och ett manus som är psykologiskt obegripligt. Jag vet förstås inte riktigt vad som är en rimlig reaktion på att en man blir dödad på ens uteplats, men jag har svårt att tro att man sopar irriterat och säger ungefär ”nej men usch, nu blev det stressigt att spola bort blodet innan köparna kommer”. 

Hedda Rehnbergs Liz har det allra tuffast, med en grund och schablonmässig karaktär. En fotograf med skinnjacka som gillar whisky, det räcker inte med yttre attribut för att göra en spännande karaktär av kött och blod. 

Det är svårt att beskriva Kärleksbevis eftersom den pendlar mellan psykologisk thriller (om än tråkig) och… fars. Fredrik Gunnarssons skjutgalne jaktgranne är underhållande i sig, men komedin han utstrålar bidrar inte direkt till att resten av historien kan tas på allvar. Särskilt inte då filmen totalt ballar ur i en ”naturens hämnd” starring beräknande vildsvin. 

När Marie och Thomas äter en sista middag tillsammans finns det spänning i scenen, och hos den så kyliga Marie anas både konturer och historia. Tyvärr räcker inte heller det för att väcka engagemang, och i slutändan bryr jag mig inte alls om hur det går för någon i denna olycksaliga trio.