Det är rätt sjukt att det finns en genre som heter ”rape and revenge”. Att våldtäkt är ett så generellt problem att det har skapat underhållningsfilm där kvinnor först våldtas och sedan hämnas sina förövare.

Ofta kommer filmerna med en bitter eftersmak. Jag minns hur den franska extremt våldsamma hämndfilmen Baise moi drog misstänkt många medelålders män till biograferna, de brutala våldtäkterna transformerades till hårdporr när filmen mötte sin publik.

Den långfilmsdebuterande regissören Coralie Fargeat kliver självsäkert in i genren med den hyperestetiserade splatterfilmen Revenge. Jag har ont i magen när filmen börjar eftersom jag är övertygad om att jag kommer tvingas bevittna en förnedrande våldtäkt på bioduken. Revenge överraskar mig efter bara några minuter, inte bara med en otroligt genomtänkt övergreppsskildring, utan också genom att hela tiden sticka iväg i nya riktningar.

Att hämndfilmer vänder på maktrelationen mellan offer och förövare är självklart, men att också lägga en gråskala över förövaren, det känns helt nytt.

Den franske miljonären Richard som snart ska gifta sig tar med sin amerikanska älskarinna Jen till en extremlyxig och isolerad jaktvilla i öknen. Nästa dag dyker Richards polare upp och med dem en hotfull stämning.

Jen är en plutig Lolita med minikjol över rumpan, drömmar om att ”bli upptäckt” i huvudet och till och med en röd klubba i munnen. Det är helt enkelt FÖR mycket och uppenbart att Fargeat leker med schabloner och symboler. En djärv lek, som hon lyckas med genom att vara konsekvent med sina överdrifter, men aldrig förutsägbar.

Även ljud och bild (foto av Robrecht Heyvaert) är uppskruvade till max: en endaste blodsdroppe kan med ett maffigt dån plaska ner på en inzoomad myra, eller så är det komplett blodbad på marmorgolv som ger en halkig och gnisslig effekt.

Revenge är smart och påhittig, det är svårt att förklara vad som gör den ny utan att avslöja för mycket av handlingen. Men jag kan drista mig till att berätta att våldtäkten inte kommer när det är krattat för den, utan helt från sidan. Den är realistisk i sin vardaglighet, men undviker att vara grafisk. Och framförallt: våldtäkten sker för att männen helt enkelt tycker att de har rätt till kvinnans kropp, särskilt om hon har korta kjolar och gillar att dansa på fyllan.

Jen lämnas sargad att dö men överlever på ett nära nog övernaturligt sätt, vilket skulle kunna vara larvigt, men istället ger en känsla av pånyttfödelse: Lolitas trasiga kropp återuppstår som en mördarmaskin.

Den osannolika hämndturnén i öknen är oväntat nog även rolig. Jen opererar till exempel sig själv med hjälp av en jaktkniv, en ölburk och en peyote-tripp. Dessutom innehåller dialogen små överraskande skämt, som när Richard plötsligt kommer ut som miljökämpe, trots att han exempelvis har åkt helikopter till sin jaktstuga och inte minst: lämnat sin unga, våldtagna älskarinna att dö i öknen…

Revenge gör inte humor av våldtäkt, men vänder med fast hand upp och ned på genren med en genomtänkt radda överdrifter. Den visar med thriller-driv, glatt humör och hundratals liter teaterblod att både offer och förövare kan komma i många olika skepnader.