När en författare får Nobelpriset i litteratur ombeds de också att hålla en föreläsning. Det är faktiskt ett krav för att få prispengarna utbetalade. När Kazuo Ishiguro höll sitt tal i onsdags valde han att fokusera på små vändpunkter som varit av stor vikt för hans författarskap.
Att läsa föreläsningen, som i dag publiceras i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, ger samma känsla som att läsa Ishiguros romaner. Man är i säker hand och det privata blir universellt. Han berättar om sina första steg som författare, en kurs i kreativt skrivande vid University of East Anglia och rummet har han hyrde i en liten by i närheten:
”Efter det frenetiska liv jag levt i London stod jag alltså här inför en tillvaro som var ovanligt lugn och ensam och som skulle göra det möjligt för mig att förvandlas till författare.”
”Bevara sin egen bild av Japan”
De två första romanerna växer fram ur en känsla av att vilja bevara sin egen bild av Japan, det land han lämnade som femåring för att bo – från början tillfälligt – i England. Då, i början av 1980-talet, var litterära röster från andra kulturer ovanliga. Men Ishiguro rör sig hela tiden vidare. Böcker, författare, filmer och inte minst musik ger honom hela tiden förklarande uppenbarelser och ögonblick som utvecklar hans författarskap.
Det är fint med en Nobelpristagare i litteratur som berättar hur balladen Ruby’s arms av den amerikanska artisten Tom Waits påverkade honom att skriva om Återstoden av dagen, Ishiguros tredje roman och litterära genombrott. Den sången och Tom Waits röst fick honom att inse att bokens huvudperson, den engelska butlern Stevens, måste blotta sin sorg, om så bara i ett kort ögonblick, i slutet av romanen.
Relationernas avgörande roll
En annan viktig vändpunkt var en film av den amerikanska regissören Howard Hawks, Primadonna från 1934. Inte för att filmen var så bra. Tvärtom var det filmens brister som fick honom att se sitt eget författarskap i nytt ljus:
”Alla goda berättelser, oavsett hur radikala eller traditionella de var, måste innehålla relationer som är viktiga för oss, som berör oss, roar oss, retar oss, förvånar oss. Om jag lyssnade mer på relationer skulle kanske mina romangestalter ta hand om sig själva i framtiden.”
De som har läst Never let me go av Kazuo Ishiguro vet vilken avgörande roll relationer har i den romanen och hur det gör den till en tidlös klassiker.
”Period av självbelåtenhet”
Årets Nobelpristagare i litteratur väljer att avsluta i samtiden. Det är ingen positiv bild han tecknar: ”När man nu ser tillbaka framstår tiden sedan Berlinmurens fall som en period av självbelåtenhet, av förlorade chanser.” Ojämlikhet, ultrakonservativa krafter och nationalistiska strömningar som breder ut sig. Och vad händer i framtiden, med teknologiska och medicinska genombrott som inte alltid gagnar den lilla människan?
Kazuo Ishiguro väljer att tro på diversifiering. Alltså, fler röster i en annars homogen kulturelit. Och en bredare syn på vad litteratur kan vara. Vi måste vara öppna för en ny generation, för nya former. ”I en tid av farligt växande motsättningar måste vi lyssna.”