Recension: ”Dogborn” i regi av Isabella Carbonell

Uppdaterad
Publicerad

Lite av en besvikelse var det allt. Pris på festivalen i Venedig och coola artisten Silvana Imam i huvudroll (plus årets hårdaste filmtitel), det utlovade större tyngd än vad som levereras. Men Kulturnyheternas Fredrik Sahlin gillar att det finns en tydlig avsändare, en uppenbar ambition att gå sin egen filmväg.

Ett tvillingpar i 30-nåntingåldern, hemlösa utan jobb eller framtid, får chansen att dra in lite pengar genom att leverera ”varor” till kunder runt om i stan. Knark, tror de, men lasten visar sig bestå av unga prostituerade kvinnor. Syskonens inre moraliska röst överröstas av deras kurrande magar. Till en början.

Långfilmsdebutanten Isabella Carbonell skissar en otäck värld där de som är längst ner på stegen trampar på varandra för att ta sig upp, medan de som nått toppen kan köpa vad som helst för pengar.

Filmrecension

”Dogborn” är uttalat inspirerad av Lukas Moodyssons trafficking-drama ”Lilja 4-ever” och likheter finns, men Carbonell går sin egen väg. ”Dogborn” har inte lika mycket smuts under naglarna, inte samma realistiska slagkraft. Carbonell drar undan kameran innan det blir riktigt otäckt (vilket onekligen har sina poänger, man behöver inte visa allt) och låter dramat dansa i neon. Fotot är suggestivt, bitvis poserande. Snyggt men lite distanserande.

Det är en närsynt film som satsar mer på närbilder än etableringsditon, vilket onekligen ger en klaustrofobisk nerv men det får också historien att existera som i ett eget slutet universum, där många frågor lämnas obesvarade. Vi vet väldigt lite om syskonparet, förutom att syrran är den drivande kraften och att brodern drabbades av ett trauma i Syrien vilket gjort honom stum.

Men så är också detta snarast en ”mood piece”, en film som bygger mer på stämning än berättelse. Tillstånd snarare än framåtrörelse.

Dessutom med en markant fåordig dialog, vilket är tacknämligt. Film är trots allt ett visuellt medium – men trots det verkar Carbonell och kompani inte riktigt lita på vår varseblivning, eftersom man brassar på med en massa menande blickar. Speciellt i första akten, där långa ögonkast ska guida oss till rollfigurernas känslor.

Och en övertydlig blick kan tyvärr säga mer än tusen ord.

Betyget är på gränsen till för högt, men ”Dogborn” är en film med attityd, Isabella Carbonell vill inte stryka medhårs, hon går sin egen filmväg – det måste premieras.

Dogborn

Betyg: 3

Regi & manus: Isabella Carbonell

I rollerna: Silvana Imam, Philip Oros, Emma Lu m fl

Biopremiär: 10 februari

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Filmrecension

Mer i ämnet