Christopher Nolan är en ambitiös filmskapare. Han tar sig an invecklade ämnen som tidsresor, existentialism och metafysik och lägger till spektakulära miljöer och specialeffekter. Han väljer uteslutande ett komplext, icke-linjärt berättande, oavsett om han gör en film om Batman, andra världskriget eller minnesförlust.

”Oppenheimer” är i första hand ett personporträtt vilket hör till ovanligheterna. Men med den centrala etiska frågan om vetenskapsvärldens ansvar för sina upptäckter. Vilka tankar och känslor går igenom huvudet på personen som skapade atombomben? Den som tog 200 000 japanska liv på bara några dygn 1945. Gläds man åt sitt vetenskapliga genombrott eller fasar man för framtiden?

Svaret tycks vara både och. I Cillian Murphys strama tolkning av den teoretiska fysikern ryms både en brinnande längtan efter att utmana fysikens gränser och en oro för mänsklighetens kortsynthet. De uppenbara parallellerna till samtida tekniska innovationer, som AI, ger filmen både relevans och nolansk thrillerkänsla.

Men Oppenheimer var inte ensam, många jobbade med bomben. Däribland flera kvinnor. Men här syns de inte till. En kvinnlig forskare finns med helt kort, i övrigt märks endast två kvinnoroller. Flickvännen Jean Tatlock (Florence Pugh) som utmanade intellektuellt porträtteras som en i första hand köttslig relation. Frun Kitty (Emily Blunt) var biolog med hälsoansvar på forskningscentret. Detta framgår inte. Hon blev visserligen deprimerad men är här bara en sur och alkoholiserad hemmafru.

Oppenheimer kom att ställas till svars. Kommunistsympatier och uttalade önskemål om att dela vetenskapliga framsteg över nationsgränserna lades fram som bevis för bristande patriotism, otrohetsaffärer som kvitto på principlöshet.

Men politiska teorier, sexualmoral och ett utbyte av idéer är abstrakta ting – åtminstone tills de omsätts i praktik – vilket speglar kvantfysikens natur och Oppenheimers dilemma. Att inom ett teoretiskt spelrum kalkylera fram en bomb är någonting annat än att faktiskt ta fram den – och använda den.