2024 har präglats av kulturminister Parisa Liljestrand (M) och den moderata kulturpolitik hon håller på att utveckla. En sådan har tidigare bara funnits skissad i programskrifter och idématerial, inte som konkret och ideologiskt tydlig politik.

Skattemedel är inte lösningen på alla problem, säger minister Liljestrand utan att darra på manschetten när kulturlivet protesterar. Och hon pekar mot en moderat vision där näringslivet tar en betydande roll i finansieringen av kultursektorn.

Där fattas fortfarande rätt mycket tydlighet: Hur mycket pengar föreställer hon sig att näringslivet ska vilja bidra med? Varför? Vad ska näringslivet få ut av det? Hur ska samarbetsformerna konstrueras och vem ska styra över dem?

Mycket är oklart, men kulturministern har en vision och trycker på med alla verktyg hon har.

Sen har vi ju kulturkanon. Utredaren Lars Trägårdh väckte uppmärksamhet när han ihärdigt sa att han inte tänkte utföra uppdraget han tagit på sig utan han skulle göra något annat, oklart vad. Men innan han drivit projektet till totalt haveri blev han tagen hårt i örat av statssekreteraren. Nu håller han och hans arbetsgrupp tyst, jobbar på och kommer väl antagligen att leverera en förteckning över viktig svensk kultur – alltså en kulturkanon – i slutet av sommaren.

Då är vi tillbaka vid kärnfrågorna: Ska det vara kultur som på något sätt handlar om svenskhet, eller ska det vara bra kultur gjord av svenskar? Hur ska man förhålla sig till modernitetens starka internationalism? Hur ska man förhålla sig till den starka strömning i 1900-talskulturen som kritiserade och ifrågasatte sådana värden som nationen och svenskheten?

Arbetsgruppen är starkt präglad av Ax:son-Johnsson-sfärens kulturkonservatism: både Peter Luthersson och PJ Anders Linder är knutna dit, båda är sedan decennier centrala profiler i den konservativa renässansen.

Det kan bli en frejdig kulturideologisk debatt när kanonen avtäcks. Det kan också bli en axelryckning. Deadline 31 augusti. Innan dess lär vi inte få höra mycket.