Bosse (Björn Elgerd) växer upp i Piteå på 70-talet, och samtidigt som spel om pengar blir lagligt i Sverige följer han sin pappa till travet. Bosses drömmar om en proffskarriär i AIK kompliceras då han förlorar sin lillebror i en drunkningsolycka. Men efter traumat utvecklar han däremot en förmåga att förutspå vinnare i sport och tjänar bra med deg på spel som stryktipset.
Tillsammans med sin kompis, den irländske norrbottningen Josh (Edvin Bredefeldt), bestämmer sig Bosse snart för att flytta till Stockholm och börja spela ”på heltid” och en tredje kumpan ansluter, den långhårige Lars-Erik (Ulf Stenberg).
Ett par nederlag och en deal med en skum bookmaker senare och de tvingas ta till mer radikala metoder: rigga matcher i bandy, hockey och fotboll. Samspelet mellan sportbedragarna påminner underhållande nog om en svennebanan-på-80-talet-version av ”Oceans 11”.
Den rullstolsburne Lars-Erik står för minst en av seriens roligaste scener, då han övertalar en övervintrad hockeyforward (Peter Mörlin) att gå med på en läggmatch: ”Hur många säsonger har du i dig tror du? En, två?”.
Det finns också plats för kärlek. Inte minst då Bosse återvänder till Piteå som hemvändarkungen med ett självförtroende som bara pengar på fickan kan ge, och i en norrbottniskt autentisk scen träffar sin flickvän efter att ha fått nobben av en jockey i Stockholm.
De stora vinsterna skapar snart uppmärksamhet. En kontrollant på Tipstjänst börjar bli misstänksam och en reporter på Expressen har också börjat gräva i frågan.
Känslan av en oskyldigare tid förstärkts då berättelsen skildras ur ögonen på ett gäng norrbottningar, som dyker upp i storstan med en naiv uppsyn som skiftar snabbt efter ett par kallduschar. Seriens sympatier är ändå tydligt med sina rollfigurer, då oförstående sörlänningar blir uppläxade i varför å:et är stumt i ”pitepalt”.
Människans fascination för spel och dobbel är evigt och det fångar ”Spelskandalen” med ett nostalgiskt skimmer från svenska 70, 80 och 90-talet. Skådespelarensamblen är superduktig, manus skrivet med rappt tempo och en stor eloge till design, kostym och scenografin som exempelvis fått Solvalla 1989 att framstå som episkt glamouröst.
Det är ren pappaporr helt enkelt.