För några år sedan gjorde fiskaren Johan Axelsson och hans pappa en upptäckt. 

I utloppet av Motala ström till sjön Glan där de fiskar flöt hackade och skadade ålar. Orsaken var att kraftverket uppströms hade byggts om för att bli effektivare och ta allt vatten i Motala ström.

De försökte få både kraftbolaget och politiker att agera, men säger att de inte fick något gehör.

– Det fortsatte år efter år. I ryssjorna kunde vi få halva ålar som såg avklippta ut, men som läkt ihop och knappt kunde simma. Det svider i ett fiskarhjärta att se sådana saker, säger Johan Axelsson.

“Ett sätt som jag kan överleva”

Förr fanns ålen nästan överallt i Sverige, ofta i rikliga mängder, enligt inventeringar från mitten av 1800-talet till 1950 som Uppdrag granskning tagit del av. 

I dag är arten akut utrotningshotad, många ålar dör på det sätt som Johan Axelsson och hans pappa bevittnat. Dödligheten i vattenkraftverken varierar stort med vattenmängd, fallhöjd och turbintyp – men enligt studier och ledande forskare på området dör i snitt 70% av de vuxna ålarna som simmar in i ett vattenkraftverk.

Johan Axelsson får betalt av kraftbolaget Tekniska verken i Linköping för att fånga lekmogna blankålar och transportera dem förbi de dödliga turbinerna, ner till kusten där de ska försöka fortsätta färden mot Sargassohavet för att fortplanta sig. 

– Jag är tacksam för det här. Det är ett sätt som jag kan överleva som fiskare, men jag skulle förstås helst vilja att det fanns fria vandringsvägar för fisken.

Nio av tio ålar importerade

Sex av de största kraftbolagen skrev 2010 under en avsiktsförklaring med staten för att rädda ålen. I projektet “Krafttag ål”, som har målet att drastiskt minska dödligheten i turbinerna, har bolagen kört nära 14 000 vuxna blankålar per år från utvalda sjöar till havet.

Staten och bolagen har även satt ut drygt två miljoner ålyngel per år, främst på Västkusten. Men tunga organ, som Internationella havsforskningsrådet, menar att omplacering av yngel inte är ett hållbart alternativ till mer beständiga åtgärder – som fiskvägar för att låta ålen vandra. 

– Just nu ser vi över just utsättningarna. Vi har varit tydliga med att vi ser det som en kortsiktig lösning, säger Sofia Brockmark, ålansvarig vid fiskeregleringsenheten på Havs och Vattenmyndigheten.

Jakob Bergengren, miljöingenjör på kraftbolaget Tekniska verken, som deltar i Krafttag ål, säger att ålen i dag lever ett artificiellt liv.

– Det här är ett sätt att försöka bevara arten så långt som möjligt, men jag är fullt medveten om att det är konstgjord andning vi håller på med. Vi försöker rädda en art som har ett tidsspann framöver där vi kanske utrotar den.