I samband med sändningen av reportaget om östtyska fångars arbete för Ikea under DDR-tiden fick vi flera brev. Under arbetet med reportaget hittade vi aldrig någon som med säkerhet visste att han arbetat för Ikea.
Men det är Jens Asche, och han var en av dem som skrev till oss.
Jens Asche var 25 år när han satt i Naumburgfängelset i Östtyskland.
Där arbetade han för metallföretaget MEWA.
Arbetade med delar till stolar
I en jubileumsskrift från DDR-tiden skriver företaget stolt att de är Östtysklands största tillverkare av beslag, gångjärn och metalldelar till möbler. De levererar till möbelföretag över hela landet.
När Jens Asche som politisk fånge kom till verkstadsföretaget 1985 arbetade han vid en maskin som pressade metallrör till stolsunderreden.
Sådana stolar fanns inte i DDR förklarar Jens Asche. Ändå var det något bekant med dem:
– När jag lade in dem i pressen funderade jag på var jag hade sett dem förut. Jag tänkte att jag faktiskt hållit i sådana förut, men var? säger han.
Dagarna gick. Det gick en vecka. Då mindes han.
Som ljudtekniker för ett rockband hade han varit i Kulturhuset i Naumburg ett par år tidigare.
Åkte tillbaka till Naumburg
Då hade han staplat stolar för att göra plats på golvet. Det var sådana stolar.
När han frågade en av vakterna fick han svaret att självklart hade de ett kulturhus. Kulturen var viktig förklarade vakten.
– Det var helt enkelt så att det var våra stolar där, stolar som svenskarna inte tagit emot för att de var fjärde- eller femtesortering, berättar Jens Asche idag.
Efter Tysklands återförening åkte han tillbaka till Naumburg. Då hade kulturhuset blivit restaurang, men stolarna fanns kvar. Och det var stolar han sett på Ikeavaruhus.
På samma sätt var det med metallskenor han gjorde under fängelsetiden.
Går inte gärna till Ikea
Sommaren 1985 friköptes Jens Asche av Västtyskland. Någon vecka senare gick han på Ikeavaruhuset i Spandau i Västberlin. Där såg han just de skenorna i köksavdelningen. Skenorna användes för att kökslådorna skulle glida in och ut på dem.
– Jag är helt säker på det. Listorna som lådorna drogs ut på var samma lister som jag själv tillverkat, säger han idag.
– Det kändes inte bra, suckar han, och sen gick jag inte gärna till Ikea. Det kändes fel.
Han berättar att arbetsvillkoren inte ens nådde upp till DDR-standard.
– Vi hade ju inte riktig lön. Ett nattskift räckte till ett paket cigaretter utan filter. Och det drabbade också hälsan. Vid maskinen hade vi hörselskydd, men de var av usel kvalité. Jag fick hörselproblem.
Fångarna fick också hudproblem eftersom deras arbetskläder ofta inte tvättades på veckor.
Att Uppdrag gransknings reportage väckt så mycket uppmärksamhet i Tyskland nu tror han beror på att det gäller ett svenskt företag.
– Med de tyska företagen har det varit uppenbart att vi arbetade för dem. Och att det nu träffar svenskarna gör det kanske lättare för journalisterna att rapportera om.
Ett sätt för DDR att få in valuta
Västtyskland brukade köpa politiska fångar fria. För DDR var det ett sätt att få in valuta.
När de kom över till väst och såg varor de själva tillverkat i fängelset fanns det grupper som vände sig till företagen. Det mest kända exemplet är kvinnorna från Hoheneckfängelset. De klagade hos företag som sålde sängkläder och strumpor som politiska fångarna gjort under tvångsarbetet. Men de avvisades.
Jens Asche försökte aldrig kontakta Ikea då. Jens Asche fick barn under fängelsetiden, ett barn som han inte kunde träffa. Och hans föräldrar stödde DDR-regimen.
– Jag hade ingen kraft kvar för att ge mig på giganten Ikea.