Hur fick du idén till reportaget?

Sensommaren 2015 präglades av Syrienkriget och flyktingkrisen. I samband med det märkte vi på SVT att allt fler journalister som skrev om ämnet hotades via mail, på Twitter och på Facebook. Vi bestämde oss då för att granska ämnet.

Hur arbetade du – vilka arbetsmetoder använde du?

Vi ville dels höra de utsattas berättelser. Därför tog vi kontakt med ett femtiotal personer som vi via sociala medier sett blivit utsatta för hot. Artister, ståuppkomiker, journalister och politiker. Men vi ville också granska själva hoten och hotarna. Därför samlade vi in en stor mängd meddelanden från bland annat olika slutna Facebookgrupper och från Twitter för att försöka identifiera hotfulla meddelanden och omfattningen av dem.

Vilka typer av källor använde du?

Vi har läst förundersökningar, rapporter, domar och utredningar. Men framför allt har vi gått till källorna och läst stora mängder mail, tweets och Facebookinlägg för att se hur det ser ut i de grupper där hot förekommer. Dessutom har vi intervjuat ett 30-tal personer i ämnet. Poliser, åklagare, säkerhetsansvariga, journalister, webb-aktivister med flera.

Stötte du på några problem? I så fall vilka?

Till exempel är det mycket svårt att identifiera anonyma Twitteranvändare. Det gör det svårt att kontrollera vem som är bakom, om personen har flera konton och så vidare. Det var också svårt att få människor att ställa upp och prata. Många är rädda för att hoten blir fler om man pratar om det.

Vilka deltog i arbetet?

Databasresearcher var Robin Linderborg, fotografer Ola Christoffersson, Christina Malmström och Jan Eliasson. Redigerade gjorde Emil Larsson storartat. Och redaktören Marcus Purens har varit mycket viktig.

Hur lång tid tog arbetet?

Fem och en halv månad.