Edvin:
Det har varit påfrestande psykiskt, att alltid kolla bakom sig när man går på kvällen. Första månaden så... alltså man ville inte gå ut och man undrade om de här killarna skulle hitta en och det finns ju alltid den rädslan att de vill söka upp en och... ja. I nuläget hade jag aldrig gått till en sån plats så sent på kvällen. Alltså nu kanske jag tar den ljusa vägen där det är upplyst där husen är, istället för att ta en genväg genom skogen om du fattar vad jag menar där.
Polis, passagerare:
Vi tänkte vi börjar i det här, ni hade ju kartan där, vi börjar längst ner och så följer vi det här stråket upp då. Det är utefter spårvagnen och så bort mot Kviberg och där är mycket som ni ser.
Reporter:
Och att det är utefter spårvagnslinjen, vad beror det på då?
Polis, passagerare:
Det är väl för att de rör sig via och med spårvagn, tror vi. Eller att... Och dels att även det är tacksamt där deras rånoffer går till och från spårvagnen.
Reporter:
Att de letar efter rånoffer men att man stöter på längs vägen?
Polis, passagerare:
Ett tacksamt offer liksom.
Vi är i Kviberg i Göteborg, i ett område där unga samlas för att spela fotboll och gyma.
Det är också ett av de råntätaste områdena i Göteborg.
Polis, passagerare:
De kommer från de här förorterna här och utefter den här spårvagnslinjen också, men att råna precis utanför på så att säga mammas gata det tror jag inte de gör.
Skylt:
Polisstationen i Hjällbo
Skylt:
Anders Klingberg, utredningsansvarig Nordöstra Göteborg
Anders Klingberg:
Här håller jag till. Här har vi utredning. Här har vi inte så mycket ungdomsutredning utan det är en trappa ner, vi har en grupp som bara sysslar med under 18 år. Dom skulle behöva vara fler, men vi har ju andra grova brott som vi utreder också.
Reporter:
Varför måste dom vara fler?
Anders Klingberg:
För att vi har så mycket ungdomsbrott.
Nordöstra Göteborg har fyra särskilt utsatta områden.
Här utreds ungefär hälften av alla rån mot person under 18 år som anmäls i hela Göteborg, eftersom så många av de misstänkta bor här.
Reporter:
Hur många rån är det ni utreder just nu?
Anders Klingberg:
Jag ställde frågan igår och vi ligger på runt 30
Reporter:
Men tycker du själv att det är mycket eller lite, 30?
Anders Klingberg:
Det är ju alldeles åt helsike för mycket fast det blir ju nästan så att man normaliserar det. Det blir ju en normaliseringsprocess. Det är ju mycket mer än vad jag kommer ihåg att det var bara för några år sedan. Så det har ju ökat helt klart, alla fall här hos oss har det ökat.
Reporter:
Hur kommer det sig?
Anders Klingberg:
Det är fler gärningsmän idag, det är fler som begår, förut kunde man nästan, när man såg att det var ett rån så kunde man ganska snabbt lista ut var man skulle leta, idag är det mycket svårare.
Reporter:
Hur kommer det sig att det är fler gärningsmän?
Anders Klingberg:
Jag vet inte. Den som kunde ge det svaret.
Det finns jämförbar statistik över antal anmälda ungdomsrån från 2008 och framåt. Det var en topp 2009. Sedan gick det ner.
Men sedan 2016 har antalet anmälda ungdomsrån mer än fördubblats, enligt Brottsförebyggande rådet.
Från 1 178 2016. Till 2 484 2019.
Skylt:
Boxiao Pan, förundersökningsledare Täby
Reporter:
Vi kör igång. Du ville visa mig någonting?
Boxiao Pan:
Om vi tittar här då så har vi tagit fram lite statistik på rån. Personrån utan skjutvapen och tittar man överlag i vårt lokalpolisområde, lokalpolisområdet Täby, så har det eskalerat ordentligt.
Boxiao Pan:
Och tittar vi här kan vi se på åldersspannen där då att 11-14 år, 11 stycken misstänkta för 7 brott, 15-17 år gamla 17 misstänkta för 14 brott och sen har vi vuxna då längre ner som är en betydligt lägre siffra.
Reporter:
Så du har 11-åringar alltså som rånar?
Boxiao Pan:
11-åringen är den yngsta vi har haft.
Här i lokalpolisområdet Täby har anmälda rån mot person under 18 år ökat med 45 procent de senaste tre åren.
Boxiao Pan:
Det har eskalerat alltså... Det smittar av sig bland gärningsmännen, de har upptäckt att det är väldigt lätt att komma undan med det och sen så är det en helt annan tystnadskultur bland ungdomar idag. De pratar inte med polisen, de pratar inte med föräldrarna, man golar inte på varandra. Så känner de sig väldigt trygga gärningsmännen, det är väldigt enkelt helt enkelt.
Gärningsmännen känner sig trygga. Det är så enkelt att det smittar av sig.
Säger polisen.
Vi ska undersöka hur rättssystemet hanterar minderåriga som begår ett allvarligt brott som rån.
Och vad föräldrarna till de unga rånarna gör.
Hur hanterar samhället barn som rånar andra barn?
Skylt:
Edvin
Edvin:
Vi var och gymmade på ett utegym och från ingenstans så störtade det ut sju killar, maskerade allihopa och de sa var är era telefoner? Ge oss dem! Och ja vi hämtade direkt telefonerna, det är liksom inget att argumentera. Och de bad oss kolla ner i marken, vi skulle kolla på våra fötter, vi fick inte kolla på dem. Det var väldigt hotfull stämning.
Det är i maj 2018. De är tre vänner – alla 14 år – som bestämt träff här på utegymet i Kviberg. De blir rädda och försöker så snabbt som möjligt lämna ifrån sig mobilerna som rånarna vill ha, berättar Edvin.
Edvin:
Jag fick upp min telefon ganska snabbt, jag lyckades radera alla lösenord, starta om den men de andra två de var långsammare så en av dem kunde inte sitt lösenord till sitt Google-konto så honom drog de upp i skogen, jättelångt upp i skogen så att vi inte kunde se honom. Fem minuter senare så hotar de att de skulle göra det med min andra kompis och jag kommer bara ihåg att jag stod där och jag skakade och jag visste inte om jag skulle dö eller vad de skulle göra med oss.
Mitt under rånet blir rånarna avbrutna av en pappa till en kille som blivit rånad tidigare på kvällen i samma område. Rånarna springer iväg. Edvin och en av hans vänner får en chans att fly därifrån, men den tredje vännen är kvar i skogen.
Edvin:
Och då hör vi ett skrik bakom oss och vi kollar bakåt och då är det de här killarna som jagar oss. Så vi springer för vårat liv, medans min kompis springer framåt så springer jag åt vänster och gömmer mig under en trappa och de här killarna springer förbi den trappan då. Så där ligger jag i typ tio minuter, ligger där och skakar och hyperventilerar.
Efter ett tag kommer han ut från gömstället och knackar på i de omkringliggande husen för att få hjälp, berättar han. Till slut öppnas dörren till ett av husen.
Edvin:
Så när jag stapplar in där så är min andra kompis där också. Han hade sprungit till samma hus men vi visste fortfarande inte vart han som blev uppdragen i skogen är.
De ringer polisen som börjar leta efter deras vän. De får till slut ett besked.
Reporter:
Hur kändes det när du fick veta att din kompis var okej?
Edvin:
Det var bara som ett ton bara droppade från hjärtat, det var liksom att komma till huset var en viss trygghet men den största rädslan var ändå att inte veta om han var okej.
Polisen griper en 16-årig kille misstänkt för detta och ytterligare fem rån. Han fälls i tingsrätten men frias senare i hovrätten.
Skylt:
Socialtjänsten i östra Göteborg
Skylt:
Jan Wikström, koordinator
Jan Wikström:
Här inne jobbar vi, koordinatorer och kommunala aktivitetsansvariga.
Här inne bedriver kommunen brottsförebyggande arbete med samverkan mellan bland annat socialtjänst och polis.
Reporter:
Men om man snackar om de här ungdomsrånarna så att säga, det är killar som ni har koll på och som ni har kontakt med?
Jan Wikström:
Till stora delar, för alla de här insatserna är frivilliga så det kan vara några som inte vill ha någon insats överhuvudtaget och då kan vi inte liksom tvinga dem, socialtjänstlagen är uppbyggd så.
Skylt:
Emir Metahni, fältsekreterare
Emir Metahni:
Till viss del har rånen här ökat och det känner man igen även hos den målgrupp vi har att det är ett nytt fenomen eller ändå ökat fenomen, så.
De har kontakt med flera av de unga rånarna, och kan hjälpa polisen med information om hur de olika ungdomarna känner varandra.
Jan Wikström:
Så det gemensamma man kan säga om dem är att de sällan liksom haft en lyckad skolgång. Och det som också visat sig tydligt är att man har kriminella förebilder och det behöver inte alltid vara bara släkt eller nåt sånt utan det kan vara andra som finns i närområdet, som kanske du har bättre koll på i själva området hur det ser ut.
Emir Metahni:
Det tycker jag också är ett ganska tydligt mönster vi kan se hos vissa grupper i vårt område att man utsätts en del för våldet, indirekt och direkt och nånstans normaliserar det man själv gör mot andra då. Och för många som Janne var inne på beror det nog mycket på vad man har i sin närmaste omgivning. Om det är normalt att ha icke godkända betyg och kanske andra förebilder än vad gemene man har så blir det nånstans det som styr deras världsbild och identitet.
Vi har gått igenom samtliga pågående utredningar i polisområdet nordöstra Göteborg.
Det är en ögonblicksbild från februari i år. Det handlar om sammanlagt 30 misstänkta rånare mellan 15 och 20 år.
De allra flesta bor i vad polisen kallar särskilt utsatta områden, men vi kan konstatera att de ofta tar sig till andra delar av staden.
I två tredjedelar av fallen bor de misstänkta rånarna i andra områden än där de anmälda rånen ska ha ägt rum. I flera fall tar dem sig till områden långt bort.
Vår kartläggning visar också att de misstänkta rånarna oftast agerar i grupp och att de inte känner sina offer.
Minst elva av de utsatta är yngre än 15 år, den yngsta är tolv.
Anders Klingberg:
Vi har särskilt utsatta områden så hade vi fem stycken och fyra av de fem utsatta områdena som vi hade i vårt lokalpolisområde ligger ju i Angered inom stadsdelsförvaltningen då. De som ligger kvar som särskilt utsatta, det är Hammarkullen, det är Hjällbo, Hjällbo är vi i nu.
Reporter:
Så att man utgår härifrån och så besöker man olika områden och rånar andra ungdomar?
Anders Klingberg:
Ja, och det är framförallt skolor.
Reporter:
Skolor är vanligt?
Anders Klingberg:
Ja, skolor och runt skolor. Eller där ungdomar tenderar att samlas. (...) Så det är väldigt mycket ungdomar som är här som leker och spelar fotboll...
Orsakerna till ungdomsrånen är det idag ingen som säkert kan slå fast.
Anders Klingberg:
Det här är ju oerhört känsliga saker att prata om för det är ju så, nu sitter jag ju och jobbar i ett område där vi har hög invandring, vi har väldigt mycket barn. Vi har en stor majoritet barn som sköter sig helt okej men det är ändå så att barnen då ifrån vårat område är överrepresenterade som gärningsmän, och jag tror ju inte ett ögonblick att man föds till det. Man kan möjligen formas till det i sin miljö och det är säkert ett skäl till att det blir som det blir. Men jag undrar varför blir det så? Varför blir det så? Det är ju någonting som går snett när det blir så. För man är liksom inte född till rånare eller som kriminell.
Skylt:
Gårdsten
Skylt:
Hamid Zafar, fd rektor i Gårdsten och Biskopsgården
Hamid Zafar:
Ja, det här är Gårdstens centrum. En majoritet av de som bor här, de är ju laglydiga invånare. De vill ju att rättsväsendet ska ta i med hårdhandskarna mot de som står och hänger och säljer knark på torgen och så liknande... Men när de ser att det där inte sker, när rättsväsendet inte tar i med hårdhandskarna, så förstår de ju också att okej... Här är det undantagsregler som råder.
Vi är i Gårdsten i nordöstra Göteborg med Hamid Zafar, känd som ”rektor Hamid”. Idag arbetar han som utbildningschef i en annan kommun men var under många år rektor i socialt utsatta områden. Under hans ledning lyckades Sjumilaskolan i Biskopsgården förbättra resultaten på ett uppmärksammat sätt.
Här i Gårdstens centrum är det flera som vill diskutera ungdomsrånen.
Hamid Zafar:
Han säger någonting om fattigdom... Vadå, har det med fattigdom att göra?
Reporter:
Ja?
Reporter:
Ungdomar som rånar, har det någonting med fattigdom att göra, tror du?
Said Tchahkiev:
Den har ingenting med fattigdom att göra, de är lazyga.
Kvinna:
Ja, det...
Said Tchahkiev:
Deras föräldrar bryr sig inte...
Kvinna:
Ja det tror jag...
Said Tchahkiev:
De är inte rädda för sina föräldrar mannen. Det är därför de gör dumma grejerna...
Kvinna:
De är fattiga...
Said Tchahkiev:
Om de inte är rädda, då de respekterar inte. När man är rädd, då respekterar man allt, förstår du. Man är rädd av sin pappa... Då lyssnar man, då gör man inte dumma grejer.
Skylt:
Said Tchahkiev
Said Tchahkiev:
Jag lever i det här, det är inte så att jag bara bor här. Jag vet exakt. Jag andas i det här... Då måste jag veta. Jag älskar min område. För jag vet vad som händer här.
Hamid Zafar:
Men är de fattiga?
Man:
De är fattiga.
Reporter:
Handlar det om fattigdom tycker du?
Man:
Det handlar om fattigdom, inget annat.
Reporter:
Du vill helst inte tala om fattigdom egentligen som förklaring till de här rånen, och då undrar jag till att börja med... Varför vill du inte tala om till exempel fattigdom då då?
Hamid Zafar:
Alltså jag tror att... För att fattigdom är en väldigt relativ fråga att diskutera. Många av de här som bor här, de har ju ett helt annat välstånd än de förhållandena man kommer ifrån från hemlandet. Och i den... I den bemärkelsen att fattigdom skulle ha effekt på deras beteende, det tror jag är ganska marginellt. De...
Reporter:
Samtidigt kommer de ju från områden ofta som är fattigare helt enkelt.
Hamid Zafar:
Ja, fast jag tror också att det handlar om återigen vilka värderingar som odlas och frodas i dessa områden.
Han har gått ut i debatten och sagt att ungdomsrånen handlar om värderingar.
Hamid Zafar:
De har liksom bestämt sig för att oss sätter sig ingen över. Vi står över rättsväsendet. Och jag menar att de här ungdomarna, många gånger har knäckt samhällets koder. De vet ju precis hur de kommer undan med det. De vet att konsekvenserna från samhället och rättsväsendet är ganska svaga. Och den typen av värderingar... När de fått råda under längre tid så blir det ju en total gränslöshet, för att de vet att de kan utmana gränserna hela tiden och komma undan med det. Till sist så kan de också ge sig på en ungdom, urinera på ungdomen, och de vet att det här kommer inte heller få så stora konsekvenser.
Reporter:
Men vad baserar du detta på? Är det av erfarenhet eller?
Hamid Zafar:
Ja, jag menar ju, jag har ju jobbat i områden där de har ungdomarna har hängt och... Många hänger där i ganska tidig ålder. De vet att... De kan stå där och sälja knark och komma undan med det.
Vi ska undersöka vad som händer när den misstänkte rånaren är ett barn.
Reporter:
Kan du berätta om vad som hände den här eftermiddagen?
Skylt:
Civilspanare, rångruppen i Göteborg City
Anonym polis:
Jag överhörde ett samtal i ett ungdoms... ja ett gäng bestående av tre- fyra killar. Jag uppfattade inte riktigt vad de syftade på men, ah, de skulle plocka någon eller fixa någon eller något liknande. Så jag blev lite nyfiken där och började följa efter dem helt enkelt.
Det var i november förra året, i köpcentret Nordstan i Göteborg.
Det som hände visar ett problem som flera poliser och åklagare pekar på när de misstänkta rånarna är barn.
Anonym polis:
Ja, de går fem meter framför mig här och jag följer efter. Och jag har kontakt med min kollega på radion då som befinner sig ännu lite längre bak här. Och så går de ut mot utgången här.
Reporter:
Och du följer efter?
Anonym polis:
Ja, jag följer efter. Men det går ju ganska fort det här, men de går ut här.
Anonym polis:
Den här killen som har plockat med sig den här unga killen han ställer den här ganska bryskt upp mot väggen och börjar känna över hans kläder. Och han börjar slå på den här killen. Han slår honom med knytnävarna i huvudet och nacken. Jag förstår ju att det är ett pågående rån.
Han griper killen som slår – en 15-åring som nu misstänks för rånförsök.
Anonym polis:
Och så körs han in till polisstationen.
Reporter:
Och där ska ju då den misstänkte höras?
Anonym polis:
Ja, precis.
Polisen kontaktar åklagare, och dessutom socialtjänsten och mamman, och en advokat rings in. Allt är förberett för att göra ett första förhör.
Anonym polis:
I det här fallet då så valde åklagaren att släppa den misstänkte redan innan vi fick hålla det här förhöret då.
Reporter:
Och varför gjorde han det?
Anonym polis:
Ja det har ju med hans ålder att göra. Att han var identifierad. Han hade hemvist i Sverige och att åklagaren då ansåg att man kunde kalla honom vid ett senare tillfälle.
Det blir inget förhör, advokaten får vända. Jag ringer upp åklagaren som fattade beslutet att släppa den misstänkte rånaren.
Skylt:
Olof Sahlgren, chefsåklagare
Olof Sahlgren (telefon):
Det finns ju sådana riktlinjer som är utfärdade, att man när det gäller just unga människor som begår brott, va.
Reporter:
Ja, fast det kan ju skada utredningen att han släpptes på fri fot direkt.
Olof Sahlgren (telefon):
Ja, men som sagt jag har inte dom omständigheterna mer än var, varför det var så men troligtvis beroende på hans ålder.
Olof Sahlgren (telefon):
I det här fallet då så gjorde väl jag den bedömningen då att han var så pass ung och dessutom var han identifierad.
Jag kollar med polisen i Hjällbo för att se om de nu flera månader senare förhört den misstänkte rånaren.
Reporter:
Är han hörd?
Anders Klingberg (telefon):
Jag tror inte att han är hörd, men om du ger mig bara en sekund här så ska vi se.
Reporter:
Elfte november, förra året.
Anders Klingberg (telefon):
Förra året? Herrejössesjävlar. Ja. Jag hittar det här nu så ska vi se om han är hörd. Nej! Det är han inte.
Reporter:
Han är inte hörd?
Anders Klingberg (telefon):
Han är inte hörd. Jag ska se här, om det finns någon anteckning om när han är kallad... Det finns det inte... Nä, det finns ingenting.
Reporter:
Men är inte det synd att han fortfarande inte är hörd?
Anders Klingberg (telefon):
Ja, jo, det är ju helt värdelöst. Sen vet jag faktiskt inte varför han inte är hörd. Om det bara är så att det har fått ligga åt sidan för att det är annat som är mer prioriterat.
Anonym polis:
Ja, i det här fallet så blir man ju jättefrustrerad. Vi hade ju ett solklart läge.
2017 kom riksåklagaren med nya riktlinjer som tydligare skulle reglera hur man får frihetsberöva unga som misstänks för brott, som en anpassning till FNs barnkonvention – som säger att barn bara får frihetsberövas som en sista utväg och kortast möjliga tid.
Olof Sahlgren (telefon):
Dom här riktlinjerna tycker jag är… begränsar en det gör det ju va. Därför att jag är väl av den uppfattningen att man ska i större utsträckning kunna behandla dom här på ett mer, så att säga normalt sätt, va.
Anders Klingberg:
Det är ju helt galet. Jag tror att det ligger inte någonstans i linje med ett allmänt rättsmedvetande. Jag kan inte se att det här ska ha nånting med Barnkonventionen att göra. Det är inte att bli frisläppt och sen kunna prata sig ur det hela, det tjänar inte det barnet någonting på.
Reporter:
Du tycker inte det?
Anders Klingberg:
Det tycker jag inte. Det är snarare att skaffa sig en kriminell identitet.
Riksåklagarens riktlinjer innebär att det krävs synnerliga skäl för att anhålla misstänkta 15-, 16- och 17-åringar.
Skylt:
Lennart Guné, överåklagare
Lennart Guné:
Ja, själva utgångspunkten är ju från lagstiftarens sida att så unga människor inte ska frihetsberövas. Det ska vara som en sista utväg att man frihetsberövar unga, och så kort tid som möjligt.
Lennart Guné är chef för utvecklingscentrum på Åklagarmyndigheten.
Lennart Guné:
Riktlinjerna klarar ut i vilken utsträckning man kan anhålla barn. Alltså, låsa in de i ett par dygn. Och det är förutom att det ska finnas de här riskerna för att man försvårar utredningen bland annat... Så ska det vara ett tillräckligt allvarligt brott, och det ska vägas mot hur ung... Ungt det här barnet är.
Reporter:
Vi snackar 15, 16, 17. Vi pratar rån.
Lennart Guné:
Ja, och då är det så att när vi har brott som är lindrigare än rån så är det väldigt sällan som det finns förutsättningar för att anhålla en 15-åring. När vi pratar brott som är allvarligare än rån... Sexualbrott, våldtäkter, allvarligare våldsbrott och så... Då finns det ett mycket stort utrymme för att frihetsberöva den unge, om det finns allmänna häktningsskäl.
Reporter:
Och nu när vi pratar om rån...?
Lennart Guné:
Så är det ett mellanläge där det är beroende på... Beroende på situationen, alltså. Åldern på den unge. Allvaret i den enskilda gärningen och styrkan i de särskilda häktningsskälen... Så avgör de om det finns ett utrymme för att anhålla eller inte.
Reporter:
Så det blir lite av en tolkningsfråga också, eller?
Lennart Guné:
Ja, det är absolut en tolkningsfråga.
Ett brott som rån är tillräckligt allvarligt, men för att anhålla en ung misstänkt måste det också finnas tillräckligt starka särskilda häktningsskäl. Och det blir en tolkningsfråga. Är risken tillräckligt stor för att utredningen förstörs eller för fortsatt brottslighet?
Lennart Guné:
Där är det beroende på den unges ålder och allvarligheten i brottsligheten, och styrkan i de särskilda häktningsskälen. Så måste man göra liksom en... En sammanvägd bedömning utav de förhållanden som finns i ärendet för att komma fram till om det... Man har tillräckligt på fötterna för att anhålla eller inte. Och allra helst om man har en ungdom som är precis straffmyndig... Ett barn som är precis 15... Ja, då... Då ska det bra mycket till innan vi har förutsättningar för att anhålla.
Reporter:
Finns det då någon situation där man, så att säga, ska släppa en femtonåring som är misstänkt för rån?
Lennart Guné:
Jag är inte beredd att svara dig tydligare än att utgångspunkten är att den som blir gripen ska höras.
Utanför en skola i Torslanda griper polisen fyra misstänkta rånare förra hösten. Två av dem är 14 år och de andra två 15.
Elever vittnar om att samma gäng varit där bara två dagar tidigare och rånat och hotat med att slå ihjäl dem om de gick till polisen.
Anders Klingberg:
Det är ju unga grabbar, hemmahörande här i nordöstra Göteborg som egentligen helt utan anledning befinner sig i Torslanda och det är en bra bit härifrån. Man börjar som man brukar göra man går fram och man är lite trevlig och sen blir det lite tuffare och sen vill man ha grejer då, i det här fallet var det väl airpods och kläder och så blir man hotfull och man har kniv med sig.
14-åringarna släpps efter knappt två timmar på polisstationen och överlämnas till sina föräldrar.
15-åringarna hålls kvar längre. Polisen samlar bevisning och tar sedan kontakt med jourhavande åklagare strax före nio på kvällen, och hon beordrar så kallat delgivningsförhör. Det varar i tre minuter.
Anders Klingberg:
Man delger misstanke och man frågar om önskemål om försvarare och det är egentligen det enda som görs.
De nekar till rånmisstankarna. Sedan släpps de, efter beslut av åklagaren.
Reporter:
Men varför kan ni inte förhöra de här som ni har gripit och som är misstänkta för rån?
Anders Klingberg:
Om du frågar mig så kan vi det men det tyckte inte åklagaren.
Jag ringer upp åklagaren som fattade beslutet.
Skylt:
Frida Hörlinge, åklagare
Frida Hörlinge (telefon):
Alltså det har ju fått striktare riktlinjer ifrån Riksåklagaren vad gäller när man kan frihetsberöva en ungdom.
Reporter:
Tycker du att det är rimligt att man då släpper de här två misstänkta utan att kunna höra dem?
Frida Hörlinge (telefon):
Rimligt är det ju på så sätt att enligt lagen så får man ju inte höra ungdomar förutom att delge dem misstanken om själva brottet, utan försvarare om de är mellan 15 till 18 år.
För att hålla förhör i sak med en minderårig krävs att en försvarare är med. Polisen i Hjällbo hävdar att de skulle kunnat ordna fram en försvarare. Men då skulle man behövt hålla de misstänkta anhållna i väntan på att försvararen skulle komma.
Frida Hörlinge (telefon):
Vi har ju också Barnkonventionen att ta hänsyn till så att vi kan ju inte hålla unga vuxna eller till och med barn frihetsberövade utan försvarare om det inte är ett väldigt grovt brott de är misstänkta för.
Reporter:
Men om du har ett personrån, det är väl ett allvarligt brott ändå?
Frida Hörlinge:
Ja, absolut och där blir det ju så, att straffmätningsvärdet då blir så lågt så att för en 15-åring exempelvis, att man i många fall inte kan frihetsberöva en 15-åring. Det är ju väldigt beklagligt för det förstör ju många gånger utsikterna till en lyckad förundersökning, absolut.
Den ena misstänkta 15-åringen hördes för bara ett par veckor sedan, ett halvår efter rånet i Torslanda.
Anders Klingberg:
När man pratar om barnrättslagen och barnkonventionen så får man en känsla av att det är lite Bullerbyn över den, men det är det ju inte. Det här är ju alltså kriminella människor, unga människor förvisso, de är barn men de är kriminella och de begår faktiskt avskyvärda brott.
Reporter:
Och vad menar du med att det är Bullerbyn?
Anders Klingberg:
Ja, det här är drivna unga människor som begår brott och...
Reporter:
Men det här med Bullerbyn att Barnkonventionen och så vidare är Bullerbyn?
Anders Klingberg:
Ja, alltså Barnkonventionen går ut på att man alltid ska se till barnens bästa, jag kan inte påstå att det är till barnets bästa i de här fallen att inte frihetsberöva, här gör man snarare barnet en otjänst, barnet vill ju givetvis gå ut. Frågar du barnet så kommer den säga ja jag vill gå ut men är det barnets bästa? Och Barnkonventionen gäller ju även för de som är offer och det är inte för deras bästa heller för de har ju mycket mindre chanser helt plötsligt att få sin sak prövad på ett rätt sätt.
Reporter:
Det är här vi ska vara?
Skylt:
Linda Wiking, åklagare
Linda Wiking:
Ja.
Linda Wiking är ungdomsåklagare.
Hon berättar att polisen grep ett gäng ungdomar misstänkta för att ha knivrånat och misshandlat en ung kille i november förra året.
Linda Wiking:
Jag ansåg att den gärningsmannen som enligt målsägarna hade haft kniv på sig... jag ansåg att det fanns risk för att han skulle förstöra utredningen på fri fot eftersom man hade en viss bekantskap med målsägarna. Så jag begärde honom häktad.
Men den misstänkte 16-åringen släpptes trots att han kunde förstöra utredningen. Tre dagar senare ringer han rånoffret och hotar honom, berättar åklagaren.
Linda Wiking:
Domstolen ansåg inte att det var proportionerligt med häktning på grund av hans unga ålder. De hävde häktningen, eller, häktade inte. Vilket ledde till att den här gärningsmannen då ringde upp målsägaren.
Reporter:
Så att han blev helt enkelt släppt och gjorde som ni befarade. Han hotade målsäganden. Den som hade blivit rånad.
Linda Wiking:
Ja.
Hon är kritisk mot de åklagare som väljer att släppa misstänkta innan de förhörts, och hon tycker att Riksåklagarens riktlinjer ger utrymme för att anhålla unga misstänkta rånare.
Linda Wiking:
Vi sysslar ju med att utreda brott. Och om det är ett brott som är relativt allvarligt och det finns risk för att man förstör utredningen, så ska vi använda de tvångsmedel vi har, till exempel ett frihetsberövande.
Reporter:
Det låter som att du är kritisk mot dem som väljer att inte anhålla när det är ett grovt brott som ett rån och man kan förstöra utredningen.
Linda Wiking:
Ja, för då tillämpar vi ju inte riktlinjerna och lagtexten så som det är tänkt. Vi ska använda de verktyg vi har, när det finns skäl för det. Och det finns det i allvarliga brott, och när det finns det risk för att man förstör utredningen på fri fot.
När de nya riktlinjerna kom var åklagare oroliga för att de skulle få ”stora negativa konsekvenser” för möjligheten att bekämpa brott.
Men för ett halvår sedan kom Åklagarmyndigheten med en utvärdering där man konstaterade att man uppnått sitt syfte – antalet anhållanden hade minskat och det gällde framförallt lindrigare brott.
Men flera av polisens ungdomsgrupper som vi har kontaktat i Stockholm, Göteborg och Malmö vittnar om problem att utreda unga som begår rån, ett allvarligt brott.
Boxiao Pan:
Ja, de som är under 15 är ju väldigt, väldigt svåra för oss att hantera. Och sen har vi, alltså från 15-17 år även där är det extremt svårt, det ska krävas synnerliga skäl för att få en sån häktad eller anhållen så åklagare idag även om vi griper en 16-årig rånare så är det ytterst sällsynt att en åklagare faktiskt anhåller den och ännu mer sällsynt att en domstol häktar den personen.
Reporter:
Och då kan man fortsätta?
Boxiao Pan:
Ja. Och det är ännu svårare då för oss att motivera målsägare och vittnen att våga ställa upp för de förväntar sig att när de anmäler det här till polisen, då ska polisen gripa personen och sen får personen sitta frihetsberövad så att de inte kan göra någonting.
Boxiao Pan:
Men de sitter frihetsberövade i mindre, vi pratar om några timmar på sin höjd. Sen är de ute och då har de blivit varse om att polisen vet om det här då är det jättelätt för de att gå och attackera målsägarna och vittnena igen. Det är väldigt lätt.
Reporter:
Och den andra sidan av detta då, har du varit med om där målsäganden som har tagit en risk och anmält att de har reagerat på att den misstänkte är ute igen?
Boxiao Pan:
Hela tiden. Jag skäms, jag tycker det är pinsamt. Man har suttit i flera timmar och försökt övertala målsäganden att ställa upp och när de väl ställer upp så händer ingenting.
Reporter:
Ångrar de sig ibland då eller?
Boxiao Pan:
Vi har haft flera som har försökt ta tillbaka anmälan, det funkar inte så. Det går ju inte i Sverige att ta tillbaka sin anmälan. Men de försöker.
Vi har haft kontakt med sammanlagt 16 olika lokalpolisområden i Stockholm, Göteborg och Malmö. I 12 av de 16 områdena tvingas man ibland släppa unga rånare utan ett förhör, uppger de chefer och utredare vi talat med. Några beskriver det till och med som vanligt.
”Förut hade vi inte det problemet att de blir släppta på samma sätt, vi fick dem anhållna, kanske bara över natten men vi fick hålla förhöret”, säger gruppchefen för Malmöpolisens ungdomsutredningar.
”Rån har blivit det nya snatteriet” säger chefen för polisens ungdomsgrupp i Rinkeby.
Lennart Guné:
Frihetsberövandet under en utredning är ju... Det är ju inte... Det är ju inte straffet vi pratar om här. Vi pratar om i vilken utsträckning vi har möjlighet att låsa in personer. Låsa in barn medan vi tar reda på om de är brottslingar eller inte. I det perspektivet så tror jag vi måste ta det här barnperspektivet till oss. Sverige får ju återkommande kritik för att vi frihetsberövar misstänkta i ganska stor omfattning, och vi isolerar dem från omvärlden före en rättegång. Före vi vet att någon är skyldig till brott eller inte.
Vi ska nu berätta om ett fall där en utpekad ung rånare kunnat fortsätta på fri fot tack vare sin ålder. Och nu är misstänkt för nya rån.
Anonymt rånoffer:
Ge mig din telefon. Annars kommer jag döda dig, massa hot och sånt i den stilen. Sen håller man mig här.
Reporter:
Dom tog dig runt halsen?
Anonymt rånoffer:
Ja, strypa mig. Och sa ge mig din telefon snabbt alltså annars vi kan slå dig här just nu.
Han är 15 år och berättar att han blev rånad på sin mobil i Kortedala i Göteborg i maj förra året.
Jag träffar honom och hans mamma.
Anonymt rånoffer:
Det var också dagen av ramadan, som muslim.Varför gör ni så här ens på ramadan? Om ni gör såna här grejer?
Anonymt rånoffer:
Han sa jag kan, han sa jag bryr mig inte om det är ramadan och sånt, jag ska ta din telefon just nu, nu liksom, annars kommer du få se.
Han berättar att en av rånarna tog hans mobil och hotade att döda honom om han sa något till någon. Polisen kan kort efter händelsen identifiera den misstänkte – men trots det grips han inte.
Anonym mamma:
Jag vet inte varför dom inte tar det på allvar faktiskt, eftersom han blivit rånad och dom andra har blivit rånad av samma person och han är på fri fot, han är ute. Utan att polisen göra nåt, hur mycket föräldrar eller skolan ska göra och polisanmäla? Ändå i slutet dom gör ingenting.
Anders Klingberg:
Det enda vi hade kunnat göra i det läget, det hade ju varit att plocka in honom snabbt, men vi hade ju aldrig kunnat hålla honom. Och risken för repressalier, risken för att målsägarna ska bli kontaktade i efterhand... risken för att vi aldrig kommer att få tag på gärningsman nummer två är överhängande.
Reporter:
Men varför hade ni inte kunnat hålla honom?
Anders Klingberg:
Nej vi... av någon anledning är det ju så att vi kan ju inte anhålla ungdomar, eller åklagare är inte glada i att anhålla ungdomar med hänvisning till barnkonventionen.
Den misstänkte rånaren är på fri fot. Och fyra månader senare begås ytterligare ett rån – här i Kviberg, och samma kille blir misstänkt igen.
Reporter:
Och, eh... Då är dem på väg mot spårvagnshållplatsen där borta...
Anders Klingberg:
Ja. Dom som går i skolan är på väg till spårvagnen här för att ta spårvagnen hem. Så att det är ju, den som har onda uppsåt så är ju det här ett smörgåsbord.
Den här gången är det två killar i 13-årsåldern som är offer.
Anonymt rånoffer:
Jag och en kompis skulle gå till en kiosk i närheten av min skola. Och när vi är på väg dit så kommer det fram fem stycken killar till oss. Då tar han och lägger armen runt mig och börjar prata lite. ”Vad är klockan?” ”Vad har du för telefon?”. Och jag svarar.
Han är en av 13-åringarna som blev rånad. Jag träffar honom med hans mamma.
Anonymt rånoffer:
Och sen ber han mig gå med in på en väg, en lite mindre väg. Och då har min kompis som gick med, han är nästan på väg runt ett krön, men då ropar de killarna dit honom också. Och där ber han oss lämna, eller låsa upp telefonerna, stänga av dem, radera hitta i icloud och sånt. Och det gör jag. Men, ja, jag kommer ihåg hur det var alltså, jag kände mina egna ben dallra alltså. Men... ja.
Reporter:
Du var rädd då?
Anonymt rånoffer:
Ja, jag var jätterädd. De sa, alltså inte, de sa bara något i stil med att ”jag kommer slå sönder dig, jag kommer döda dig”.
Anders Klingberg:
Han hotar ju också med att du ska ju inte anmäla det här för då kan det sluta illa för dig, så det blir ju ett rån då först och sen ett övergrepp i rättssak.
En av de misstänkta rånarna grips. Det visar sig alltså vara samma 16-åring som redan är misstänkt för rånet i Kortedala i maj, men som aldrig greps och förhördes.
Reporter:
Vad tänker du om det?
Anonym mamma:
Det är ju tråkigt att höra. Eller, det känns ju förjävligt att höra. Att det faktiskt redan har varit. Det kändes instinktivt att det här har han gjort förut. Så... Man beter sig inte på det sättet för en första gång.
Anonymt rånoffer:
Det har blivit mardrömmar om att jag blivit rånad och sånt. Och sen så typ. Ibland har jag svårt att somna så då brukar jag ligga och tänka på det och andra saker. Och då brukar jag, då brukar jag få ännu svårare att sova.
I efterhand har han fått frågor från kompisar om varför de inte gjorde mer motstånd, berättar han.
Anonymt rånoffer:
Varför vi inte slog dem, varför vi inte sprang. Det var ju bara att stå kvar, gör som de sa. Eftersom jag är ganska långsam också så ... (skratt). Så hade de nog hunnit efter mig.
Anonym mamma:
Men det finns ju, i och med att det hänt tidigare, så har vi ju pratat om det att det finns ju ingenting i världen som är så viktigt att vi inte kan köpa nytt.
Den här gången förs 16-åringen till polisstationen och delges misstanke om rån.
Anders Klingberg:
Förhöret ger absolut ingenting för han svarar inga kommentarer på precis alla frågor.
Förhöret tar nio minuter. Den misstänkte 16-åringen nekar och svarar ”inga kommentater” på polisens frågor. Hans pappa sitter med, liksom en försvarare. Sedan tar åklagaren beslutet att häva gripandet.
Anders Klingberg:
Jouråklagare kontaktas och beslutar då om att han ska friges.
Reporter:
Ja. Friges?
Anders Klingberg:
Ja, han får lämna polishuset och är en fri man. Det som är anmärkningsvärt här är ju då först och främst att han släpps. Vi det att det finns fler gärningsmän. Vi vet ju också att det finns ett övergrepp i rättssak, ett tydligt sådant, att det ska hända något om han går till polisen.
Först i februari i år blir han förhörd igen, den här gången med en ny advokat och sin pappa närvarande. Återigen blir svaret på alla frågor: Inga kommentarer.
Reporter:
Och hade man inte kunnat undvika det här andra rånet då?
Anders Klingberg:
Jo, om man hade plockat in honom, men vi hade ju aldrig kunnat hålla honom. Och risken för repressalier mot dom som är drabbade är ju överhängande.
Reporter:
Men det är det ju också så länge han går fri så dem här första killen som blev rånad på våren, han har ju blivit hotad massor med gånger.
Anders Klingberg:
Ja, jag vet och.. Ja, alltså vi är inte bättre än så här, lagstiftningen räcker inte till. Tyvärr. Vi har liksom inga muskler att sätta emot när det, när det kommer till dom här, när det är ungdomar som begår den här typen av brott.
Vad gör då de som är föräldrar till de unga rånarna?
Hamid Zafar:
Vi har haft rättsfall där ungdomarna har begått ganska allvarliga brott, men den här föräldern in i det sista sitter och försvarar sitt barn. Och det tror jag också beror till stor del på synen på skam. Att när barnet begår ett brott, så vanärar man familjen. Det finns också föräldrar som jag har träffat som... Som är på väg att förlora kontrollen över sina barn och skickar barnen till uppfostringsanstalter i Somalia eller i Kenya exempelvis.
Reporter:
Är det vanligt?
Hamid Zafar:
Det förekommer och förekom både här och när jag jobbade i Biskopsgården att man skickar sina barn till uppfostringsinternat, och så kanske de är där i ett år och så kommer de tillbaka.
Reporter:
Och hur går det sen då?
Hamid Zafar:
Jag har sett exempel på där det fungerat och inte fungerat.
Jag kommer i kontakt med föräldrar som upplever det svenska samhället som gränslöst och känt sig tvingade att skicka sina barn utomlands för att försöka ta dem ur kriminaliteten.
Skylt:
Malmö
Här i Malmö träffar jag Omar Bashir, aktiv i Somaliland förening.
Skylt:
Omar Bashir, socionom
Reporter:
Vad gör ni här?
Omar Bashir:
Vi hjälper... Vi håller på med olika projekt. Det är allt det handlar om bara, att hjälpa folk.
Han berättar att det inte är ovanligt att somaliesvenskar skickar sina barn på uppfostringsresor om de har problem.
Omar Bashir:
Jag känner många som skickat sina barn, en eller två stycken, eller kanske familjen tillfälligt åker tillbaks till Somalia eller Afrika och kommer tillbaka. Men har det funkat bra eller inte, jag har ingen aning faktiskt. Man måste göra någon forskning där.
Här får jag träffa en pappa vars son dömts för flera rån, misshandel och narkotikabrott.
Anonym pappa:
He did a lot of things, fighting, stealing and taking some drugs. The police got me and they told me everything about it.
Han förklarar att han tappade kontrollen över sin son.
Anonym pappa:
It was very bad, you have to talk to him, cool him down, try to bring him to the society of my culture. We take care of us but we don't jump to other people, that's what I mean.
Han övervakar nu sin son med GPS.
Anonym pappa:
Shall I show you?
Reporter:
Yeah sure! Is it to control children for example?
Anonym pappa:
Yes it is good, I like it. He is there now walking, and I am here. So I know everything.
Vi försöker ringa sonen som idag är 17 år, för att höra varför han rånat andra barn.
Anonym son (telefon):
Människor gör det för uppmärksamhet, andra människor gör det för att verkligen de behöver det, de verkligen behöver pengar, behöver det.
Reporter:
Men man rånar ju inte bara för att man är fattig?
Anonym son (telefon):
Ja fast människor är också lata, eller inte lata fast människor kan inte fixa pengar på ett annat sätt så de väljer det sättet. Människor rånar den som har bäst alltså märkeskläder, kända märkeskläder, pengar, dyra grejer.
Reporter:
Har du lämnat allt det där bakom dig nu?
Anonym son (telefon):
Långt bakom, jag har inte samma omgivning, det går bra för mig i skolan. Alltså ny människa kan man säga, ny människa.
Reporter:
Var du rädd för att bli tagen av polisen?
Anonym son (telefon):
Man är mest rädd för polisen för att polisen säger till föräldrarna vad du gör, alltså vad du har gjort. Om människor inte hade haft föräldrar så tror jag inte de hade varit lika rädda för polisen.
Reporter:
Så du är egentligen mer rädd för hur din pappa och mamma ska se på det här än vad polisen gör?
Anonym son (telefon):
Ja.
Pappan tyckte inte att det svenska samhället gjorde tillräckligt och skickade för några år sedan sonen till Somalia under några månader, på uppfostringsresa, berättar han.
Reporter:
But do you think that could help young Somali kids to stop robbing for example?
Anonym pappa:
I think so.
Reporter:
To grow up?
Anonym pappa:
To grow up there, that is the only thing but if you take him to a very good prison with tv and friends there inside he didn't change nothing.
Reporter:
Is it right to force them to a place like that?
Anonym pappa:
But what is wrong to take them back to their country? To see what is going on there, to live in a small village, there is no electricity, there is no light, there is no tv, there is only camel.
Jag ringer tillbaka till sonen för att höra vad han själv tyckte om uppfostringsresan.
Anonym son (telefon):
Det var typ fattighet och sånt och jag är inte van vid det. Och sen och sen fick jag gå till någon skola där, jag läste min religion och sen hade man det inte så bra för man slog barn och sånt.
Reporter:
Fick du stryk där nere eller?
Anonym son (telefon):
Ja, jag gjorde bra faktiskt jag gjorde bra jag fick aldrig så mycket stryk men det var vissa problem med det jag fick utskällningar, det var vissa problem men aldrig stryk där.
Men tiden i Somalia fick inte den effekt som pappan hoppades på. Så sent som förra året begick sonen två rån som han dömdes för.
Reporter:
Hur kommer det sig då att du fortsatte att vara kriminell fast du hade varit i Somalia då på uppfostringsresa?
Anonym son (telefon):
För det första så hade ilskan den... den jag fick från Somalia dom slår barnen och så och dom skällde på mig jag var riktigt arg.
Unga rånare som är mer rädda för föräldrarna än för polisen. Och föräldrar som inte litar på att det svenska samhället sätter gränser utan skickar sina barn på uppfostringsresor utomlands.
Jag pratar med en av de unga rånarna från Kviberg, Han vill inte vara med. Men jag träffar hans mamma och pappa.
Vi filmar dem anonymt av hänsyn till sonen.
De kommer från ett land i Mellanöstern där den sociala kontrollen är betydligt större enligt mamman.
Anonym mamma:
De säger hela tiden fri land! Sverige är ett frihet land! Vad menar ni med frihet land? Menar ni att jag göra allt som möjligt utan att det finns en gräns?
Reporter:
Du tycker det är för slappt?
Anonym mamma:
Ja! Helt slappt! Finns inte gräns för barnen. Även om de säger finns en gräns, men dem inte håller denna gränsen, barnet.
Reporter:
Tycker du att det blir en kulturkrock? Att det spelar roll att man kommer från en kultur som är strängare?
Anonym mamma:
Ja! Till fri land! Och det har krockat mellan varandra. Han har kultur och tradition hemma, sen gå ut på samhälle han har andra kultur och tradition. Han förstår inte riktigt var är det rätt.
När hon fick reda på att sonen stal så försökte hon få honom att sluta, berättar hon.
Anonym mamma:
Jag sa varför göra det. Säger, du har pengar, varför köpte inte saker med den. Och du tar den sakerna från affären eller från någon annan. Han säger ja bara jag vill härma kompisar som göra det. Jag inte behöver att ta någon jag har pengar. Men bara att jag vill härma andra. Sen börjar problemet.
Reporter:
Vad är det för problem?
Anonym mamma:
Han stjäl sakerna, han blir tuffare, han blir misshandel med någon, med andra, att visa ”jag är stark, jag kan göra allt” så. Den är problem.
Deras son var 15 år när han blev misstänkt för att tillsammans med andra rånat två minderåriga och bland annat tagit en mobiltelefon med hot och våld.
Anonym mamma:
Och efter den händelse jag fick jätteont. I själen, i mitt hjärta, i mitt förtroende att jag inte kunde på riktigt att förstå barnet.
De litade inte på den svenska rättsapparaten utan tog saken i egna händer. Sonen skickades till släktingar födelselandet i Mellanöstern under fyra månader, berättar föräldrarna.
Anonym mamma:
Jag vill inte att fly från den domstolarna, men att bara jag vill att skydda honom från den grabbar eller samhälle och ta läxa.
Men hon tvekade att berätta för släktingarna vad sonen hade gjort.
Anonym mamma:
Det blir jättehemskt sak att berätta om det, jättearga och skällde jättemycket på honom.
Reporter:
Så det är mer social kontroll.
Anonym mamma:
Social... jättebra den, ur social kontroll för barnet. Jag håller inte med regel att barnet kan inte ta sitt straff med slag. Ibland dem behöver att ta slag, att förstår, eller vakna igen. Dem göra fel.
Reporter:
Men är det inte, man ska inte slå barn.
Anonym mamma:
Men här i Sverige finns inte, men i mitt land kan man slå barnet. Ibland dem förstår inte även om man tar fil vad heter den...
Reporter:
Örfil?
Anonym mamma:
Örfil. Att vakna igen, vad dem gjort.
Reporter:
Det är olagligt i Sverige.
Anonym mamma:
Tyvärr. Men förut det var lagligt. Och jag vill gärna komma till den igen.
Reporter:
Det är kontroversiellt.
Anonym mamma:
Men inte! Det betyder inte att skada den barnet. Bara att väcka barnet. Att de gör fel.
När sonen kom hem från uppfostringsresan erkände han två rån som han då kunde fällas för.
Straffet – att gå till ungdomsbehandlare en gång i veckan i ett halvår.
Reporter:
Hur tycker ni att polisen och myndigheterna hanterar den här typen av ungdomsbrottslingar?
Anonym mamma:
Finns fördel och nackdel. Fördel att de har jättebra att ta barnet lite frihet, att göra som ålder, lägga inte jättemycket på axlarna. Men måste att förstå vad är det för gräns. Under 18 år de fick inget straff. Vad menar med det?
I slutänden fälldes bara tre rånare för de 14 rån eller rånförsök som anmäldes under våren 2018 i Kviberg, varav en alltså erkänt efter en uppfostringsresa.
Vi ser att åtminstone ytterligare två misstänkta från den våren håller sig utomlands – i Somalia, enligt polisens uppgifter.
Reporter:
Men tre av, tre rånare i 14 rån som blir fällda, det är inget bra resultat.
Anders Klingberg:
Nej det är inget bra, vi hade ju önskat mycket högre siffra. Det blir inga konsekvenser. Det är ju åtminstone så ungdomarna uppfattar det, att det blir inga konsekvenser. Om man är gripen eller om man på nåt sätt är frihetsberövad för att man begått ett grovt brott, om man är hos polisen och sen blir man släppt så uppfattas det ju som att det här var ju inte så farligt.