Det är torsdag eftermiddag i ett förortscentrum i södra Stockholm. Klara är tillsammans med ett gäng klasskamrater på plats för att sälja majblommor.

Efter att ha sålt blommor för 800 kronor börjar väskan bli tom. Plötsligt dyker en kille i 16-årsåldern upp och frågar om Klara kan följa med till bankomaten. Han säger att han strax ska med en buss, men att han så gärna vill hinna köpa en majblomma.

Klara litar på honom och lämnar centrum och följer efter killen ner i en gångtunnel.

Men stämningen förändras snabbt när ytterligare en tjej och en kille dyker upp. Klara förstår att något inte står rätt till, men kan inte ta sig undan och blir upptryckt mot en bil.

”Var i upplösningstillstånd”

Gänget frågar vilken skola Klara går på och säger att de vill ha väskan, men Ulrikas barn vägrar. Då sliter tjejen i gänget till sig väskan.

– Klara ringde och var i upplösningstillstånd, säger Ulrika som larmade polisen så fort hon tröstat Klara.

Polisen gjorde ett snabbt förhör, tog signalement och började genast att leta efter gärningspersonerna. Dock utan att lyckas. 

– Rånarnas tillvägagångssätt var väldigt utstuderat och det var nog inte första gången de gjorde det här, säger Ulrika.

”Vart är vi på väg”

Enligt Ulrika mår Klara relativt bra efter rånet.

– Vårt älskade barn får allt stöd i världen. Av oss, sina systrar, lärare, klasskamrater och deras föräldrar. Hon ska också få prata om det som hänt med personalen på Stockholms stads stödcentrum.

– Men det här hände runt tre, halv fyra på en vardag. Kan vi vuxna inte ens känna att våra barn är säkra på dagen? Vart är vi på väg – varför säger vi inte att det räcker nu?

”Första tanken? Ge dem stryk”

Rånet har satt sina spår också i 12-åringens föräldrar.

– Som förälder är man ju alltid orolig, men det här gör det ju inte lättare. Samtidigt, vad ska man göra, aldrig släppa sina barn?

Ulrika vill också att samhället ska hjälpa de barn som utsätter andra barn för rån tidigare.

– När jag och vänner diskuterat det här tycker de att jag är konstig som även ser förövarna som svikna. Men det är barn vi pratar om. Det är klart att min första tanke, när reptilhjärnan fick bestämma, var att ge dem stryk på torget, men vi måste nå barnen innan det blir så här illa.

– Nu måste vi börja ta det här på allvar och det har redan gått för långt – vi kan inte ha ett samhälle där barn rånar barn, säger Ulrika.