– Jag är en av de som efterlyst mer konflikt i politiken, men jag tycker att det faktiskt gick överstyr, åtminstone i första halvan av debatten. De avbröt varandra för mycket. Fredrik Reinfeldt klev fram och var duktig i debatten, men övertänd i början. Stundtals blev det nästan obehagligt att titta på – även om han också var väldigt skicklig, säger hon i morgonens Gomorron Sverige.

Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson tror att det var en uttänkt strategi från Alliansens sida. Men Jimmie Åkessons debattupplägg förvånade.

– Reinfeldt har känts ganska sömnig de senaste åren, men här klev han verkligen fram. De hade nog tänkt ut från början att de skulle hugga på och hugga på. Intressant i det här läget var att Jimmie Åkesson lät bli detta hela första halvleken och lutade sig i stället tillbaka och fick ordet tillslut av den kvoterade talartid. Han stod där och kom fram sist i varje ordväxling och var en domare som kunde peka ut vad andra tyckte, som en opartisk kommentator. Mycket märkligt, säger Per Gudmundson.

”Löfven på defensiven”

Hur det gick för Stefan Löfven att visa sina statsministerkvalitéer råder det delade meningar om.

– Jag tycker att Löfven hamnade delvis på defensiven i första delen. Han blev pressad av de här aggressiva attackerna. Sedan tycker jag att det är svårt att veta vissa som vinner och förlorar på sådana situationer, för alltför mycket aggressivitet och oförskämda avbrytningar är inte heller snyggt i väljarnas ögon. Men det är klart att Stefan Löfven har en hel del att jobba på när det gäller debatteknik.

Men enligt Per Gudmundson handlar det om att Löfven inte kan lämna några svar.

– Vissa gnällspikar skulle säkert säga att det fanns inslag av härskartekniker här. Men i själva verket är det så att Löfven inte kan lämna svar på en rad frågor, och det utnyttjar ju Alliansen genom att slå hårt.

Finns det risk för att aggressiviteten kan slå tillbaka?

– Det finns kända exempel inom politiken när det har gjort det. Exempelvis när journalister sågade Bert Karlsson och folk tyckte synd om honom trots att han inte hade kött på benen. Jag tror inte att det här var ett sånt läge, jag tror att folk känner Stefan Löfven och vet att han har en plikt och kunskap att leverera, och så gjorde han inte det, säger Per Gudmundson.

Förberett drag från Löfven

Socialdemokraternas ledare inledde debatten genom att säga att han hatar arbetslöshet. Något som var förberett, tror Karin Pettersson.

– Det här är närmast en parafras på en gammal sägning av Göran Persson, där han i en partiledardebatt sade att han hatar klassamhället. Jag tycker att Löfven lyckas i den här frågan. Han har sagt från dag ett att jobben ska ligga i fokus, det är lite stolpigt möjligen, men ändå med stor känsla och eftertryck. Den här kommer vi få bära med oss i valrörelsen.

Men kom det fram några nya idéer om hur arbetslösheten ska bekämpas?

– Nej men det var ingen som kom fram med nya idéer under denna partiledardebatt. Det är känd politik som levereras och diskuteras.

Arbetslöshetsbekämpning är ett starkt område för Socialdemokraterna, därför tror Per Gudmundson att det var en genomtänkt strategi som förvånande Reinfeldt.

– Under de senaste åren har oppositionen varit väldigt skickliga på att forma debatten till det läge där den handlar om arbetslösheten, eftersom att det är ett jättestarkt område för S när det kommer till väljarna. Alliansen har tvärtom varit dåliga på att föra debatten dit, den handlar om jobbskapandet, vilket är Alliansens främsta område. Så att när Löfven säger att han hatar arbetslösheten kommer vi att minnas arbetslösheten som en tung fråga, i stället för vem som kan skaffa en kvarts miljon nya jobb, som Alliansen kan, säger han.

”Sjöstedt lyste”

Skolfrågan, en fråga som det fokuserades på, var Jonas Sjöstedts (V) gyllene fråga, menar Per Gudmundson.

– Sjöstedt är fantastiskt skicklig. Han lyste i går. Annie Lööf var den som var skickligast på att ta plats. Hon klöste sig in i debatten som att hon närmast fastnat i en isvak, och det har hon väl i och för sig gjort. Sedan tyckte jag kanske att Björklund var svagare än man är van vid och Hägglund förde kloka resonemang, men kom kanske inte till sin rätt.

Se hela klippet högst upp i artikeln.