Det gick bra i lågstadiet, men i fyran började det krångla. Klassen blev stökig och för Markus Hellström, som har dyslexi och en diagnos inom autismspektrat, blev det svårt att koncentrera sig i klassrummet.

Vikarier kunde tvinga honom att stänga av den dator han använde som hjälpmedel. Dessutom blev han retad och mobbad. 

– De teamade upp sig emot mig, berättar Markus. De behandlade mig inte som en vän.

Kändes som att kräkas

Han bet ihop och gick nästan alltid till skolan ändå. Väl där mådde han sämre och sämre. 

– Jag kände kanske femton gånger under en lektion att jag skulle bli tvungen att kräkas. Läraren sa till mig att försöka lite till. Samma under nästa lektion och nästa lärare. Och nästa. Till slut under en dag hade det känts som om jag skulle kräkas sextio gånger, säger Markus. Men så fort jag kom hem blev allting bra. 

Så han började stanna hemma allt mer och i allt längre perioder. 

Stort mörkertal

De kallas för hemmasittare – elever som stannar hemma från grundskolan under långa tider utan giltig frånvaro. Enligt den officiella statistiken finns det omkring 1 600 hemmasittare – elever som haft ogiltig frånvaro i mer än en månad på en termin. Det finns uppgifter som tyder på att de kan vara många fler. Tydligt är att antalet inte sjunkit, trots att problemet funnits i många år. 

Det märker man av på Blommensbergskolan i Stockholm, där man sedan flera år arbetar särskilt med hemmasittare. 

– Vi får många samtal från förtvivlade föräldrar, berättar Maria Rosell, biträdande rektor och lärare på Blommensbergskolan. Även från de som bor långt utanför vårt område.

Olika vägar tillbaka

Maria Rosell säger att det finns nästan lika många skäl bakom, som det finns hemmasittare. På Blommensbergskolan är man noga med att ta reda på orsaken i varje enskilt fall, för att därefter hitta vägen tillbaka till skolan, som också kan se väldigt olika ut. 

För en del kan det räcka att korta skoldagen något tills man tagit sig igenom en jobbig period i livet. För andra kan stora skolor och klasser vara skrämmande i sig. I en mindre trävilla på Blommensbergs skolområde finns ett litet klassrum med färre elever än vanligt. 

– Vi har dessutom gott om rum och utrymmen där våra elever kan sitta för sig själva. Ibland räcker det att kunna gå iväg bara en liten stund, säger Maria Rosell.

Tagit ett år

I en avskild del av det lilla klassrummet sitter en sjundeklassare och läser om hinduism. Det är Markus Hellström. Han är tillbaka i skolan igen. 

– Här är lugnt och tyst, säger han. Det är fler lärare och man får den hjälp man behöver. 

Precis som Markus Hellström hittar de flesta hemmasittare som kommer till Blommensberg en väg tillbaka till den vanliga skolan igen, enligt Maria Rosell, även om det kan ta olika lång tid. I Markus fall har det tagit ungefär ett år att komma tillbaka till nästan fullt schema, och efter sportlovet ska han börja prova på att gå i stor klass igen.

”Bästa tiderna”

Han håller på att återfå det förtroende för skolan som han en gång hade. 

– Att gå här har varit en av de bästa tiderna i skolan för mig, säger Markus.