– Själva olikheterna gör att de kompletterar varandra, om de kan använda dem inom ramen för en gemensam planering, säger Jacob Westberg, docent och universitetslektor i krigsvetenskap, vid Försvarshögskolan.

Skillnader till sjöss och på marken

Finland har till exempel inte något ubåtsförsvar att tala om. Landet har inte haft några ubåtar sedan andra världskriget, då Sovjetunionen krävde att ubåtsvapnet avvecklades, medan Sverige kan sätta in flera ubåtar om det skulle behövas.

Samtidigt har Finland blivit väldigt duktiga på att minera vatten för att förhindra stridsfartyg, på grund av det tidigare förbudet.

– Man har då en ökad förmåga, och kan göra olika saker under vattnet, säger Westberg.

Finland har å andra sidan bevarat stora delar av sitt totalförsvar, och inte avvecklat det som Sverige gjort, och på marken har Finland ett övertag.

Sverige har ingen volym på sin armé, och det gör att vi har en väldigt begränsad uthållighet och kan inte heller vara på så många platser samtidigt. Medan Finland kan mobilisera 280 000 man, om de får möjlighet att mobilisera, säger Westberg.

Länderna har ungefär lika många tillgängliga soldater, som snabbt kan sättas in vid ett plötsligt anfall.

Olika styrkor i luften

I luften har de olika stridsplan som är försedda med olika typer av robotar. Finland har, som ett av de första länderna i världen, fått tillgång till ett av USA:s toppmoderna robotsystem för att anfalla markmål.

– Det är precis den långriktiga kapaciteten som vi i dag skulle vilja införskaffa till våra Jas, för den saknar vi, säger Westberg.

Jas är å andra sidan utmärkta jaktflyg, och vid ett angrepp behöver man både kunna försvara sitt luftrum och attackera fienden. 

– Men det är viktigt att framhålla att inte ens tillsammans så kan de här två småstaterna utveckla en tillräcklig egen förmåga att avskräcka Ryssland från ett angrepp. De övriga samarbetena vi har, de kommer vi behöva fortsätta med, säger Westberg.