Inuti lastutrymmet trängs 130 personer. Det är otroligt trångt, och varmt eftersom den fullpackade lastbilen kör under fem dagar genom världens största ökenlandskap, Saharaöknen.
Att göra den här resan är ett livets lotteri, eftersom människosmugglarna är oberäkneliga, och ingen skulle märka om de bestämmer sig för att döda dig. Flera dör under resan, vissa trillar ur lastbilen och lämnas liggande, mitt ute i öknen.
Fått asyl i Sverige
Vi träffar Habtegebriel Gebrezgiher, eller Gabriel som han kallar sig, vid Södra Hamnen i Luleå. Han är här för att träffa Astrid Jansson-Lindgren och få behandling för sitt trauma.
För bara en månad sen fick han beskedet att han kommer att få stanna i Sverige. Det, säger han, är det bästa som kunde hända. Men minnena från den långa flykten plågar honom.
– Det påverkar min hjärna. Resan från Sudan till Libyen var så farlig. Det var flera som reste med mig som mördades av smugglarna. Och om någon ramlade av lastbilen så övergavs de. Det var fruktansvärt, berättar han.
”Fick bara en liten bit bröd om dagen”
Han vill inte prata om situationen i hans hemland Eritrea, han är rädd för att det kan påverka hans säkerhet. Gabriel berättar att han arbetat flera år inom militären, men för några år sedan bestämde han sig för att lämna landet.
Först åkte han till Sudan, där han arbetade ett par år som fysik- och kemilärare, men eftersom det inte är säkert där påbörjade han flykten till Europa.
Resan gick från Sudan i en stor lastbil med 130 personer ombord, till Libyen. Där hände det som inte fick hända, Gabriel trillade ner från en av lastbilarna och skadade sig. Därför fick han stanna i Libyen.
– Jag stannade där i en vecka. Det var hemskt. Du kan inte prata med någon, det finns inget rent vatten att dricka, du får bara en liten bit bröd om dagen. Så jag köpte en båtbiljett över Medelhavet till Italien, säger Gabriel.
– Vi åkte på en träbåt, det var ungefär 360 personer ombord. Det var så trångt, man kunde varken röra sig eller prata.
Tvingades lämna familjen
Gabriel kom efter 15 timmar i land i Italien, och tog sig därefter till Sverige. Han har precis fått asyl, och drömmer om att börja jobba som lärare igen. Men ibland är det svårt, eftersom han lider av en svår depression.
Det är inte bara flykten som satt djupa spår. Det finns något annat, säger han, som är värre att tänka på. Gabriel tvingades lämna sin familj bakom sig, och hans ena son sitter fängslad i Eritrea.
– Att skiljas från sitt barn är hemskt. Jag blev deprimerad eftersom jag tvingades skiljas från min familj, och från min son. Han har suttit fängslad i tre år. Men det finns inget jag kan göra, jag måste bara ha tålamod.
”Jag kanske hade blivit galen”
Två gånger i månaden åker Gabriel från boendet i Kiruna till traumamottagningen här i Luleå, för att träffa behandlare eller läkare.
Resan tar nästan fyra timmar. Det är en dyr tågresa eftersom han lever på ett litet bidrag, men Gabriel säger att mötena hjälper honom mycket.
– En del av behandlingen är att man pratar om sin depression. När jag kommer hit kan jag förklara mina känslor för terapeuten. När jag gör det känns det bättre, och jag får råd av dem.
– De tar bort min stress dag för dag. De är så snälla, och jag har fått så mycket hjälp.
Hur tror du att det hade varit för dig om du inte fått hjälp?
– Min depression hade nog blivit värre. Jag kanske hade blivit galen, säger Gabriel.