När Eivor Stavström från Trosa var fyra år gammal placerades hon i ett fosterhem i Småland. Nästan direkt utsattes hon för sexuella övergrepp av sonen i familjen som var 30 år gammal.

I början var det sexuella närmanden men från sex års ålder till hon var 14 år handlade det om samlag.

När staten hösten bad dem som vanvårdats om ursäkt i en stor ceremoni i Stockholms stadshus 2011 var Eivor där. När dåvarande barn- och äldreminister Maria Larsson i sitt tal lovade en ersättning på 250.000 kronor till dem som utsatts för övergrepp, bestämde sig Eivor för att söka.

– Då kände jag att de självklart skulle tro på mig.

Fick avslag

För att få ersättning måste man berätta om sina upplevelser för den så kallade ersättningsnämnden och Eivor åkte till Stockholm.

– När man gick in till förhandlingen kände man direkt att de redan hade bestämt sig, det här är kört.

Och någon vecka senare kom beskedet hem till Eivor i Trosa. Avslag.

Hur kan en kvinna som våldtagits i tio år inte få ersättning?

Den motivering Eivor fick var att det saknas ett papper, själva beslutet som visar att hon placerades i fosterhemmet. Ersättningsnämnden tror på hennes berättelse och det finns dokumentation på att hon varit där, men att ett papper försvunnit hos kommunen är tillräckligt för ett nej.

Eivor har vid flera tillfällen varit och sökt i kommunarkiven efter beslutet men pappret har under åren försvunnit. Ersättningsnämndens beslut går inte att överklaga och idag är hon är ledsen och besviken.

– Jag ville ha det här förlåtet, att vi har gjort det här mot dig. Ett erkännande att de har gjort fel.

Fick stryk om man rörde sig

Christer Selander och Johnnie Lindén var på samma barnhem utanför Alingsås under några år i början av 1960-talet. De utsattes för liknande övergrepp, det kunde handla om fysiskt våld, rena bestraffningar.

– Låg man och pratade lite på kvällen med rumskompisen fick man gå upp och ställa sig mot en vägg, rörde man sig fick man en nacksmäll, berättar Christer.

Och Johnnie utsattes för sexuella övergrepp.

– Föreståndaren var nere i underlivet på mig flera gånger.

Båda två sökte ersättning: Christer fick, Johnnie fick inte.

– För mig är det obegripligt att inte Johnnie har fått. Vi har varit där samtidigt, råkat ut för samma jävliga elände.

Mer än hälften nekas

Johnnie berättar att han känner sig dubbelt kränkt, först som barn på barnhemmet och nu som vuxen av ersättningsnämnden.

– Jag tycker att det är orättfärdigt hur det här gått till, säger han.

Av de närmare 5.000 personer som sökt ersättning har 54 procent fått avslag och Göran Johansson som ledde den så kallade vanvårdsutredningen är idag kritisk. 

– Det är ju utan jämförelse en skrämmande hög siffra. Det brukar ligga på 10- 20 procent i vissa länder och vi hade trott att det skulle vara betydligt fler som skulle få ersättning.

Avsatte en miljard

Göran Johansson menar att orsaken till att så få till slut fick ersättning är att den lag som skrevs efter vanvårdsutredningen blev alldeles för sträng, att kraven på den enskilde för att bevisa allvarlig vanvård blev alldeles för höga.

– Det bör antingen ha varit en fruktansvärd dålig proposition som skrevs, att man inte begrep bättre, var inkompetent. Eller också var man en lydig dräng till en regering som ville spara pengar, säger Johansson.

Och pengar sparades, en miljard kronor avsattes i budgetpropositionen men bara en halv miljard betalades ut. Så staten, som bett om ursäkt och lovat en ersättning till dem som placerats på barnhem och utsatts för övergrepp sparade i slutändan en halv miljard på dom vanvårdade.

Varken Eivor Stavström och Johnnie Lindén har gett upp utan fortsätter att driva kampen för att få rätt.

Johnnie har tillsammans med elva andra med hjälp av en advokat stämt staten till Europadomstolen.

– På längre sikt tycker jag inte att det är bra för Sverige som nation, att inte kunna fullborda en sån här sak. Det är en fråga om medmänsklighet och humanism att inte få ett bra avslut på det, säger han.