Läget är allvarligt för svenska kräftorsbeståndet. Kräftpesten sprids via den nordamerikanska signalkräftan samtidigt som den traditionella flodkräftan håller på att försvinna.
– Människan är på väg att utrota den svenska flodkräftan som har funnits i tusentals år genom att springa runt med hinkar med signalkräftor. Signalkräftor från nordamerika bär på sjukdomen kräftpest, säger Lennart Edsman, kräftforskare på SLU Aqua.
”Sluta att bära på dessa hinkar!”
Vi tog in signalkräftan på 60-talet och redan då började pesten att sprida sig. Den svenska flodkräftan har minskat dramatiskt i takt med att signalkräftan har ökat. I dag är det förbjudet att importera, odla och sätta ut signalkräftan i naturen.
– Men framför allt så förstör man. Vår gamla kräfta sedan istiden, flodkräftan, tål inte denna sjukdom. Sluta att bära på dessa hinkar!, säger Lennart Edsman.
”Det ska inte vara några kräftor här”
Signalkräftan har hittats så långt uppe som i Funäsdalssjön i Härjedalen. Det var Katarina Khalil som hittade kräftan men förstod först att det var just en signalkräfta efter att hon tagit ett foto och visat den för sina syskon.
– Det ska inte vara några kräftor här. Jag tänkte att det var något som inte stämde, säger hon och fortsätter:
– Det är inget positivt med detta.
”Helt korkat”
Lennart Edsman menar att det är helt i onödan folk sprider signalkräftan eftersom de inte kommer att kunna föröka sig i norra Sverige. Det enda som är klart är att kräftpesten kommer att sprida sig.
– Det är vansinne. Det enda man kan garantera är att man har gjort något olagligt. Man har satt ut en invasiv art och man har spridit kräftpesten upp till dessa sjöar.
– Helt korkat.
Så här känner du igen en signalkräfta respektive flodkräfta
Signalkräfta
- Inga taggar längs gränsen mellan huvud och ryggsköld.
- Klorna är ofta ljusare på undersidan.
- Det finns en vit vårta i ”tumgreppet”
- Breda klor vars yta är slätare med insänkta porer.
- Huvud och ryggsköld släta med insänkta porer. Oftast i tydlig brun färgton.
Flodkräfta
- En rad med små taggar längs gränsen mellan huvud och ryggsköld.
- Mörka och enfärgade klor med mörkt ”tumgrepp”, ofta med en röd vårta.
- Långa, mandelformade klor med riklig förekomst av vårtor och taggiga utskott.
- Huvud och ryggsköld är oftast svartaktiga, med vårtor och taggiga utskott.
Källa: Havs- och vattenmyndigheten.