Omkring 100 000 kvinnor föder barn i Sverige varje år. Av dem får mellan 4.000 och 5.000 kvinnor en diagnostiserad analsfinkterskada, som är den allvarligare typen av förlossningsskada.

Men det sanna antalet skador kan vara det dubbla, då det finns studier som visar att vården samtidigt missar ungefär lika många förlossningsskador som man hittar. Det handlar om mellan 4 och 8 procent som missas enligt Eva Uustal, som är överläkare i gynekologi och obstetrik vid Universitetssjukhuset i Linköping, och expert på förlossningsskador.

– Eftersom vi i Sverige har ganska diffusa diagnosmetoder där vi inte riktigt tittar på samma sätt så kan man inte riktigt avgöra vad den sanna förekomsten är av alla de här förlossningsskadorna, säger hon.

Att diagnosmetoderna skiljer sig åt gör att det kan skilja mellan 20 och 80 procent när det gäller förlossningsskador grad två i olika delar av landet. Eva Uustal vill betona att diagnostiken är väldigt viktig, för de analsfinkterskador som upptäcks och repareras, ger goda resultat. Och om de repareras i tid är det inte säkert att man får bekymmer i framtiden.

”Det är 1800-tal”

Eva Uustal är inblandad i det nationella arbete som bedrivs av Svensk förening för obstetrik och gynekologi och Svensk barnmorskeförening, vars syfte är att skapa rekommendationer för hur man förhindrar, undersöker, behandlar och följer upp förlossningsskador. Förhoppningen är att det ska leda till en mer likartad diagnostik, att alla gör likadant.

Eva Uustal vill bland annat att det ska finnas en tydlig remissväg till ett bäckenbottencentrum, att det ska finnas personer som har kompetens att bedöma bäckenbottenfunktionen hos kvinnor, och inte ha den huvudsakliga rollen att lugna och säga att ”det är ingen fara”.

– Det stör mig ganska mycket, att kvinnor med uppenbara anatomiska felaktigheter får höra att ”så kan det va, det kan bli lite så efter en förlossning”. Så kan vi inte ha det, det är 1800-tal.

Även äldre kvinnor söker sig till kvinnokliniken i Linköping, vilket är ett bekymmer, enligt Eva Uustal. För när man har passerat åldern 50-55 så har musklerna börjat tillbakabildas, och då är de kirurgiska rekonstruktionsmetoderna inte särskilt effektiva. Det betyder alltså att det är svårt att reparera äldre kvinnors förlossningsskador.

– Det är inget nytt fenomen det här med att vi missar skador, det har funnits i alla tider.

Kejsarsnitt och plastikkirurg löser inte problem

Att välja att göra kejsarsnitt istället för att föda vaginalt är ingen lösning för att förhindra skador, eftersom det finns andra risker kopplade till kejsarsnitt, såsom att barnet och dess immunförsvar kan påverkas. Det finns även risker inför kommande graviditeter och komplikationer som kan uppstå med moderkakan, menar Eva Uustal.

– Det är ingen lösning att göra kejsarsnitt på alla kvinnor som är rädda för att få en bristning. Lösningen är att använda de förebyggande åtgärder vi har, och sen vara jättenoga med att hitta, behandla och följa upp kvinnorna så att de får rätt vård.

Eva Uustal anser inte heller att man bör söka privat vård eller vända sig till plastikkirurg, då plastikkirurger kan göra fina hudreparationer, men saknar den djupa kunskapen om muskelfästen, som gynekologer har.