Mycket har hänt sedan den där dagen för flera år sedan. I dag har han efter regelbunden hjälp av psykolog och terapeut hittat verktyg för att fungera igen.
– Jag har större förståelse för mig själv, större självinsikt, säger han.
I klippet berättar Alexander om den jobbiga tiden och hur han lyckades hitta modet att gå vidare.
Chatt: Ställ dina frågor om rädsla och fobier
Oskar • Jag har i vuxen ålder utvecklat höjdrädsla som bara blir värre. Behöver verkligen inte klättra högt upp för att svindeln ska gripa tag i mig, som om en osynlig kraft vill dra ner mig och få mig att falla. Har läst att just höjdrädsla är väldigt svårt att jobba bort, i princip omöjligt. Stämmer det? Finns det några metoder jag kan ta till som fungerar?
Omöjligt är det inte, men det kan kräva en del jobb. Som med andra fobier är grunden att successivt närma sig det man är rädd för och skapa nya erfarenheter om att det är säkert. Men det är också viktigt att först utvärdera om rädslan verkligen är hindrande, annars kanske det kan vara ok att ha den?
Vad är du rädd för? Och hur hanterar du det?
Dela gärna med dig av dina erfarenheter och ställ frågor om rädsla och fobier i här i chatten.
Experterna Mårten Tyrberg och Jonas Stier svarar på era frågor från klockan 13 i dag, fredag.
Missa inte:
• Alexander om rädslan som tog över livet: "Svettades okontrollerat"
• Rädsla bakom fyra av de vanligaste diagnoserna inom psykiatrin
• Krönika: Hörni, nu tar vi tag i våra rädslor
• Socialpsykologen: ”Rädsla kan vara funktionell och mänsklig”
• Från rädsla till fobi – när är man sjuk?
Håller med våra experter Jonas Stier, professor och socialpsykolog på MDU, och Mårten Tyrberg som är psykolog på Region Västmanland om att det har varit mycket intressanta frågor och svar. Om ni vill kan ni läsa min krönika som handlar om varför jag valde att göra en serie om rädsla. Där finns även länkar till inslagen som jag gjort.
Tack för intresset och ha det så gott!
Pelle • Främlingsfientlighet och rasism ses ju av många som en form av rädsla. Det finns ju också något som kallas "near exposure bias" vilket är en sorts biologisk koppling till att vi litar på det familjära högre. Tycker det pratas ganska lite om detta och att ett sätt att bryta denna "ologiska" rädsla är att utsätta sig för dem. Alltså att träffa och möta sådant man normalt inte gör. Samma sak egentligen när det kommer till könsroller.
Skulle det gå att klassa rasism som en typ av fobi?
Hej! Vissa av dessa frågor diskuteras inom forskningen (med lite olika benämningar) tycker jag men kanske inte så mycket i det offentliga samtalet. Hälsningar Jonas
Uppgiven • Jag är pensionär och har återkommande depression sedan 30 år tillbaka och för några år tillbaka även adhd diagnos. Jag har mediciner men får ingen annan hjälp från psykiatrin trots påstötningar. Min man och mina barn och barnbarn är viktiga för mig, men jag vet inte hur länge jag orkar med det här livet. Min rädsla är att jag gör något drastiskt. Hur ska jag göra?
Om rädslan för att du ska göra något drastiskt blir för stark är du alltid välkommen att söka psykiatrin akut, men i övrigt tycker jag att du inte ska ge upp dina påstötningar på psykiatrin. Det finns hjälp att få, även om det kan kännas hopplöst.
rasmus • hej jag är en ung grabb som har tagit bort alla mina kontakter typ för jag blivit manipulerad o sårad. min tillit till andra är typ borta men är rädd att vara ensam jag tänker alltid tillbaka o blir arg på mig själv att de har gått så långt att de skapats en fobi mot andra också en fobi att allt jag gör duger inte till något bra.
Nu vet jag inte hur gammal du är, men när man är ung är det normalt att gå igenom perioder där ens relationer är stormiga. Samtidigt tror jag det är viktigt att inte bli kvar i ensamheten för länge. Om du inte på egen hand kan hitta tillbaka till vänner och andra relationer, kan det vara en idé att söka stöd och hjälp hos någon professionell.
Hej allihop. Att döma av alla frågor som kommit in så finns det ett stort behov att få svar på många frågor i detta "stora" ämne. Men allt har sitt slut, så även denna chatt. Klockan 15:00 stänger vi möjligheten att ställa fler frågor för i dag. Stort tack till samtliga. //Robert Gustavsson - reporter
En villrådig mamma • Min 5,5-årige son har efter nyår (efter flera magsjukor hos honom själv och inom familjen på kort tid) blivit rädd för att må illa. Han har blivit väldigt orolig av detta och vågar inte äta på förskolan (endast ätit en måltid på tre veckor) samt är mer ängslig än tidigare där och gråter vid lämningar och även då under dagarna. Hemma äter han bra och får i sig tillräckligt men uttrycker även där att han känner oro vid måltider. Han undviker även att åka bil pga rädsla att bli åksjuk, och vill helst bara äta hemma. Vi har fått råd av psykolog att bekräfta hans oro men inte göra en stor grej av det, för att förhoppningsvis ”släcka ut” rädslan, samt göra små utmaningar i vardagen t.ex att fortsätta göra små bilutflykter ofta trots protester inför det. Förskolan jobbar på samma sätt, de bemöter honom lågaffektivt och bekräftar hans känslor, men låter honom välja om han ska äta eller inte utan att tjata. Är det rätt eller fel att vara så ”passiv”? Kan man kbt-behandla så små barn eller är det för tidigt? Ska man ha is i magen och tänka att det är en period och att det blir bättre eller kan fobin då växa sig starkare med tiden om man inte ”stoppar” den i tid? Remiss är skriven till BUP men det är lång väntetid, och vi känner oss osäkra på om vi borde göra mer än vad vi gör just nu eller inte.
Tack på förhand.
Än så länge tycker jag att man kan ha is i magen, och råden ni har fått låter rimliga. Med små barn får man gå lite försiktigt fram, t ex när det gäller exponering, även om principerna i grunden är desamma. Så länge ni har den approach ni verkar ha nu tror jag risken är liten att fobin blir starkare på kort sikt, men om ni märker att det blir avsevärt sämre kan ni naturligtvis signalera till BUP igen.
Ole • Jag är rädd för att vära ute när det är mörkt, jag kännar mig inte trygg, där är så mycket kriminalitet i Sverige, jag stannar alltid hemma när det är mörkt, det kan jag, da jag inte jobbar mera, det gör att jag inte kommar så mycket ut på vintern, och det begränsar min frihet.
Hej! Det är mycket tråkigt att du inte känner dig trygg när du är ute. Även om känslan av (o)trygghet är verklig för dig finns det skäl att fundera över den 'myckna kriminaliteten'. Själv brukar jag tänka att den faktiska risken för att utsättas för oprovocerat brott när man befinner sig utomhus och på offentliga platser är liten. Så jag hoppas att du försöker komma ut. Vänliga hälsningar Jonas
Överdriven svettning/primär hyperhidros
Den vanligaste orsaken till överdriven svettning är överaktiva svettkörtlar. Då svettas du mest på handflatorna, på fotsulorna eller i armhålorna. Du kan svettas mer i perioder, så kallade skov.
Orsaken till överaktiva svettkörtlar är inte känd. En teori är att aktiviteten av någon anledning ökar i de delar av hjärnan som styr svettningen.
Psykisk stress kan öka besvären, men det brukar inte vara orsaken till att svettkörtlarna är överaktiva. Tvärtom kan det ofta vara så att det är den överdrivna svettningen som gör att du mår psykiskt dåligt.
Källa: 1177
Hit kan du vända dig om du mår dåligt
Kontakta en psykiatrisk akutmottagning eller ring 112 om du mår så dåligt att det känns outhärdligt, eller om du har allvarliga självmordstankar eller självmordsplaner. Var inte rädd för att be om hjälp!
Mind Självmordslinjen, chatt via mind.se eller på telefon 90101. Alla dagar, dygnet runt.
Bris – Barnens rätt i samhället för dig under 18 år på telefonnummer 116 111 eller chatt. Alla dagar 14.00-21.00.
Jourhavande medmänniska på telefon 08-702 16 80. Alla dagar klockan 21.00-06.00.
Jourhavande präst nås via 112. Alla dagar klockan 21.00-06.00.
SPES – Riksförbundet för SuicidPrevention och EfterlevandesStöd 020-18 18 00. Alla kvällar 19-22.
Ring telefonnummer 1177 om du behöver hjälp med var du kan söka vård.
Det finns också exempelvis chattjourer, rådgivningslinjer och samtalsgrupper för anhöriga. Se en längre lista med telefonnummer och kontaktuppgifter här.
