”För upptäckten av mikroRNA och dess roll i posttranskriptionell genreglering”.
Så lyder motiveringen för årets pristagare i fysiologi eller medicin, utvecklingsbiologen Victor Ambros och molekylärbiologen Gary Ruvkun.
Årets Nobelpristagare i medicin eller fysiologi har kommit på vad som får en nervcell att bli just en nerv, och hur en muskelcell vet att den ska bygga just muskler.
Varenda cell i vår kropp har exakt likadan arvsmassa. DNA-spiralerna ser likadana ut i varenda cellkärna. Alla gener finns där – men alla är inte fungerande. Generna som kodar för just muskler är helt enkelt avstängda i nervcellerna.
Tidigare okänd mekanism
Victor Ambros och Gary Ruvkun upptäckte att den lilla molekylen, kallad mikroRNA, sätter på rätt gener när de behövs i en cell. Och stänger av när de inte längre behövs.
Den här funktionen var helt nödvändig för att livet på jorden skulle ta det stora steget från att vara encelliga organismer till att bli flercelliga.
– Det här priset går ut på en väldigt viktig reglermekanism som tidigare var okänd. I korthet hur man faktiskt kan säga att en levercell blir en levercell och varför den är det, säger Jon Lundberg, ledamot i Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet, KI, och professor i farmakologi, i SVT:s sändning.
Nobelpristagarna gjorde sina banbrytande upptäckter genom studier på rundmasken C. elegans. Trots att den bara är en millimeter lång så har den många av de specialiserade celltyper som finns i mer avancerade djur.
– Den lilla masken C. elegans har redan lett till ett antal Nobelpris. Det är en väldigt gynnsam modellorganism för forskning, säger Sten Linnarsson, ledamot i Nobelkommittén vid KI och professor i molekylär systembiologi.
Upptäckten fick svalt mottagande
Victor Ambros och Gary Ruvkun gjorde sina upptäckter var för sig men kom i kontakt med varandra och kunde jämföra sina banbrytande fynd. De publicerade sina resultat 1993, men intresset från den övriga forskarvärlden var svalt. Många ansåg att den här mekanismen kanske bara var unik för den lilla C. elegans och saknade relevans för större organismer.
År 2000 kunde Gary Ruvkuns forskargrupp visa att samma typ av mekanism också fanns för en gen som är spridd i djurriket och också hos människor. De blivande Nobelpristagarna fick då sitt stora genombrott.