Enligt Världshälsoorganisationen WHO är ebolautbrottet i Västafrika utom kontroll och experter varnar för att antalet smittade kan fyrdubblas redan denna månad.

I veckan bekräftades också första fallet av smittan utanför den afrikanska kontinenten, när en man hemkommen från Liberia insjuknade i ebola i USA.

Så frågan är hur förberedda vi är om smittan kommer hit till Sverige?

– Utifrån den riskbild som finns bedömer jag att vi har god förberedelse, säger Karin Tegmark-Wisell, avdelningschef på Folkhälsomyndigheten i Stockholm.

Första steget

Socialstyrelsen har med hjälp av folkhälsomyndigheten nyligen tagit fram uppdaterade rekommendationer för hur svenska sjukhus bör agera om en patient misstänks vara smittad med ebola i Sverige.

Om personen nyligen varit på resa i Västafrika och har en feber över 38,5 ska patienten skickas till närmsta infektionsklinik. Vårdpersonalen ska sätta på sig vätsketät skyddsrock, dubbla handskar, andningsskydd, operationshuva och visir. Blodprov tas direkt och skickas till Folkhälsomyndighetens säkerhetslabb i Solna ­­- nordens mest säkra laboratorium.

–  Överlag så går det på några timmar från det att patienten kommit in till sjukhuset, fått en första bedömning och att provet skickats med särskild kurir hit till myndigheten. Sen har vi arbetet med diagnostik som också går mycket snabbt, säger Karin Tegmark Wisell.

Hittills i år har det kommit in sex blodprover till högsäkerhetslabbet i Solna med misstänkt Ebola. Men inget av proven har innehållit smittan.

Vidare till högisolering

Risken för att en ebolasmittad person kommer till Sverige är mycket liten enligt folkhälsoinstituetet.

Men om blodprovet från en misstänkt ebolasmittad någon gång skulle visa sig innehålla ebola är det upp till landstingen själva hur patienten ska vårdas. Antingen kan de vårda patienten på sin egen infektionsklinik, eller skicka patienten till Sveriges officiella högisoleringsenhet vid Linköping universitetssjukhus.

En särskild ambulans med möjlighet till intensivvård hämtar då patienten till Linköping. Den specialtillverkade ambulansen kan också färdas med försvarets transportflyg för att till exempel hämta hem sjuka svenskar i andra länder.

Väl framme förs patienten in i högisoleringsrummet, som ligger i ena änden av Linköpings universitetssjukhus. Det här för att vara så avskärmad som möjligt från resten av vården. Rummet är större än ett vanligt vårdrum och kan hysa upp till tre personer samtidigt och har särskild ventilation och anslutning till eget labb.

– Vi transporterar alltid blodprover utanför huskroppen och för dem vidare till laboratoriet i anslutning till högisoleringen. För en adekvat vård måste man ta kontinuerliga blodprover, säger Boo Jarhall, sjuksköterska vid högisoleringsenheten i Linköping.

Varför Linköping?

I stort sett all förberedelse vi har mot extremt farliga sjukdomar som ebola, utgår från sveriges första och hittills enda fall av blödarfeber.

År 1990 hade 21-åriga Björn Stenström varit på en resa i Kenya och skulle börja studera i Linköping. Veckan innan terminstart insjuknade Björn i vad han trodde var en vanlig influensa:

– När det hade varit så ett par dagar, så tänkte jag att det här kan ju inte vara en vanlig influensa, för så här hade jag aldrig mått tidigare. Då tog jag kontakt med infektionskliniken i Linköping. Jag tog en taxi dit och anmälde mig i receptionen.  Det är i princip det sista som jag minns, berättar Björn Stenström som idag är fullt frisk och arbetar som läkare i Lund.

Efter ett dygn på sjukhuset hade febern stigit till 40 grader. Björn Stenström kräktes blod och blödde från näsan. Vårdpersonalen tog emot honom i stort sätt helt oskyddade, det fanns inga misstankar om något smittsamt virus, trots att Björn Stenström uppgett att han varit på resa i Kenya. Inte heller några utarbetade rutiner fanns att gå efter.

Svensk blödarfeber bekräftad

Efter tre dagar på intensiven insåg läkarna att Björn Stenström drabbats av ett filovirus som orsakar blödarfeber.

Fram till 1990 hade bara ett fåtal utbrott av blödarfeber dokumenterats. Bland annat den så kallade Marburgfebern i Tyskland på 60-talet, och Ebolafeber i Zaire och Sudan på 70-talet.

Det man kände till om själva viruset var att det förökar sig snabbt och bryter ner blodkärlens insida – vilket gör att blödningar uppstår överallt inne i kroppen.

– Från början var säkerheten obetydlig vill jag påstå – men sedan gick vi upp till den högsta möjliga säkerhetsnivå vi kunde, säger Bengt Normann, dåvarande smittskyddsläkare vid Linköpings universitetssjukhus.

Gasmasker som hittades i sjukhusets källare användes som ytterligare skydd utöver vanliga bomullsrockar och plasthandskar.

En ledningsgrupp bestående av ett tjugotal personer, bland annat olika läkare och en psykolog träffades varje morgon de kommande veckorna, för att följa upp och ta hand om fallet.

USA styr upp

Experter knutna till ledningsgruppen visste att USA höll bättre koll på ovanliga tropiska sjukdomar – och sökte därför hjälp hos det amerikanska smittskyddsinstitutet ”Center for diseace control”.

– Så inom loppet av några dagar kom det tre amerikaner fullt upprustade med utrustning och de gav oss allmänna tips och råd, säger Bengt Normann.

Men innan amerikanarna kom med sina heltäckande skyddsdräkter hade två svenska läkare hunnit sticka sig på nålar som varit inne i den smittade patienten och två sköterskor hade blivit direkt exponerade för patientens blod.

Efter tre veckor på intensiven i Linköping 1990 blev patienten Björn Stenström frisk. Samma år byggdes infektionsavdelningen om och man beslutade att bygga till ett särskilt säkert vårdrum. 

Anders Tegnell, statsepedemiolog på folkhälsomyndigheten, var med och startade det som idag är högisoleringsenheten:

– Det var ju mycket baserat på erfarenheten från den här patienten och sen var det väl för att man inte ville hamna i den här situationen en gång till.

Högisoleringsenheten i Linköping finansieras idag som projektform av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, med en budget på omkring 300 000 kronor per år. Pengarna går främst till årliga övningar.

– Nu är man förberedd, både vad gäller att vårda en patient,  hantera prover, och hela logistiken kring den här vården som blir ganska omfattande med avfall, avlopp och liknande saker. Vi har haft många år på oss att träna, och det har vi gjort så vi står väl förberedda i dagsläget, säger Boo Jarhall sjuksköterska vid högisoleringsenheten i Linköping.

Mer om ebola i Vetenskapens värld, ikväll den 6 oktober kl 20.00 i SVT.