Vad står det i lagen om att låsa in någon?

I Sveriges grundlag står det: ”Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden.” Med ett frihetsberövande menas att någon till exempel är förhindrad att förflytta sig utanför ett rum eller annat relativt starkt begränsat område.

För att begränsa rörelsefriheten på detta sätt krävs lagstöd och domstolsbeslut, enligt till exempel LPT, lagen om psykiatrisk tvångsvård.

Rätten att skyddas mot frihetsberövanden är stadgad, inte bara i regeringsformen utan också i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna.

Gäller detta även på ett LSS-boende?

Sedan 2008 är Sverige även bundet av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar, enligt Moa Kindström Dahlin, universitetslektor i offentlig rätt. Petra Björne forskar på utmanande beteenden. Trots att lagen är glasklar och tydlig märker hon att det då och då finns en vilja att försöka leta kryphål.

– Man vill göra personen väldigt speciell, den här personen är så unik att lagstiftningen nog inte gäller riktigt. Men säger man att “det gäller alla människor men det gäller inte dig, alltså är du inte riktigt en människa”, då har vi ett jättebekymmer.

I FN-konventionen är det stadgat att alla mänskliga rättigheter ska tolkas och tillämpas på samma sätt för personer med funktionsnedsättningar som för andra, och det finns krav i både konventionen och i grundlagen om att all rättighetsbegränsande lagstiftning ska vara klar och tydlig för att tillämpningen av lagen ska kunna vara förutsebar och likabehandlande, enligt Moa Kindström Dahlin, universitetslektor i offentlig rätt.

– Alla dessa regler syftar till att begränsa den offentliga maktutövningen och motverka godtycklighet i beslutsfattandet, säger Moa Kindström Dahlin.

Är det okej om personen går med på att låsas in?

Att be om samtycke till en tvångsåtgärd är inte heller möjligt. Justitieombudsmannen har i ett tidigare beslut sagt att samtycke till en tvångsåtgärd inte är förenligt med lagen, en uppfattning som Socialstyrelsen delar.

Det enda undantag som finns är nödrätten, men den får aldrig ligga till grund för rutinmässiga ingripanden utan bara åberopas vid en enstaka akut händelse.

Blir frihetsberövandet polisanmält är det sedan upp till en domstol att avgöra om det var försvarligt att åberopa nödrätten. Det kan inte personalen avgöra.